Kneget är igång igen och därmed cyklingen. Säga vad man vill men det gör faktiskt att det känns lite lättare att börja jobba. Att cykla är kul och man upptäcker ganska snart att deffen är på gång igen. Redan efter dag två på cykeln så kändes kroppen tightare. Att man har bra tryck i ben och lungor är ju inte heller fel. Det går riktigt lätt och till skillnad från tidigare uppstarter går det relativt snabbt uppför. Finns dessutom ett par segment på Strava att jobba på när lusten faller på. Tyvärr har jag i ren glädje lyckats cykla så mycket och så hårt att jag började känna av höger knä. Det ordnade sig med lugnare tempo några dagar och inköp av benvärmare som värmer perfekt på morgonen och om det regnar lite.
Segmenten har bidragit till motivation och till att göra transporten till jobbet lite mer intressant. Till att börja med känns det bättre och lättare att fokusera på korta sträckor istället för hela vägen. Dessutom är det mindre risk att utsätta sig för just risker. Om man laddar för att pressa tiden på hela sträckan så innebär det att man måste göra farliga omkörningar, hålla hög fart bland folk och kanske strunta i rött ljus - inte helt lämpligt kanske. Istället kör man klokt och ger järnet uppför till exempel Österviksbacken och hoppas att man lyckas klättra i listan. Här om veckan lyckades jag plocka drygt 80 placeringar i just den backen och här om dagen kom jag under en minut. Hur kul som helst!
Dock har vissa av mina klätterkamrater börjat uttrycka sin oro över mitt cyklande. I torsdags erkände jag att det tänks mer på cykling än klättring just nu vilket ledde till berättelser om tunga ben och andra kamrater som dragits in i den onda världen av landsvägscykling. Måste erkänna att det finns en stark lockelse i att raka benen, köpa en snordyr hoj och spendera helgerna med distanspass. Som tur är finns det ingen plats över för en till hoj och dessutom har klättringen blivit kul igen.
Det har ju vart rätt segt på klätterfronten över sommaren. Kom igång precis innan Verket stängde för ombyggnad. Jag som är notoriskt dålig på att besöka de andra gymmen hittade lätt ursäkter för att pyssla med annat. Var tvungen att planera in ett besök på Cykloteket för att orka dra till Karbin. Gick asdåligt förstås. Tillbaka på Verket har det gått tungt - fram till i veckan. Nu känns det som att kroppen har börjat vänja sig vid cyklingen och kan hantera klättring också. Kanske inte så underligt att det gått lite segt då jag cyklar tio mil per vecka och håller rätt högt tempo. Har faktiskt cyklat över 46 mil redan!
Ska försöka bli lite mer strukturerad under hösten. Inte slarva med stretching. Inte slarva med uppvärmning. Inte slarva med fysen. Köra mer tunnel. Köra fingerbräda. Vi får se hur det går med det.
Segmenten har bidragit till motivation och till att göra transporten till jobbet lite mer intressant. Till att börja med känns det bättre och lättare att fokusera på korta sträckor istället för hela vägen. Dessutom är det mindre risk att utsätta sig för just risker. Om man laddar för att pressa tiden på hela sträckan så innebär det att man måste göra farliga omkörningar, hålla hög fart bland folk och kanske strunta i rött ljus - inte helt lämpligt kanske. Istället kör man klokt och ger järnet uppför till exempel Österviksbacken och hoppas att man lyckas klättra i listan. Här om veckan lyckades jag plocka drygt 80 placeringar i just den backen och här om dagen kom jag under en minut. Hur kul som helst!
Dock har vissa av mina klätterkamrater börjat uttrycka sin oro över mitt cyklande. I torsdags erkände jag att det tänks mer på cykling än klättring just nu vilket ledde till berättelser om tunga ben och andra kamrater som dragits in i den onda världen av landsvägscykling. Måste erkänna att det finns en stark lockelse i att raka benen, köpa en snordyr hoj och spendera helgerna med distanspass. Som tur är finns det ingen plats över för en till hoj och dessutom har klättringen blivit kul igen.
Det har ju vart rätt segt på klätterfronten över sommaren. Kom igång precis innan Verket stängde för ombyggnad. Jag som är notoriskt dålig på att besöka de andra gymmen hittade lätt ursäkter för att pyssla med annat. Var tvungen att planera in ett besök på Cykloteket för att orka dra till Karbin. Gick asdåligt förstås. Tillbaka på Verket har det gått tungt - fram till i veckan. Nu känns det som att kroppen har börjat vänja sig vid cyklingen och kan hantera klättring också. Kanske inte så underligt att det gått lite segt då jag cyklar tio mil per vecka och håller rätt högt tempo. Har faktiskt cyklat över 46 mil redan!
Ska försöka bli lite mer strukturerad under hösten. Inte slarva med stretching. Inte slarva med uppvärmning. Inte slarva med fysen. Köra mer tunnel. Köra fingerbräda. Vi får se hur det går med det.
