Höfteländet

Jo, nu sitter jag här dagen efter kortisonsprutan i höften och hoppas att smärtan äntligen ska försvinna. Ni som brukar hänga med mig har ju sedan länge ledsnat på gnället som liksom står på repeat när vi klättrar. Det är moves som man inte kan göra, det är teorier på varför man är vek i allmänhet, det är funderingar kring vad som kan vara orsaken till smärtan. Man riktigt känner hur påfrestande och osexig man låter.

Under ett klätterpass beklagade jag mig för min käre vän F som är fysioterapeut och klättrare mest för att höra hans åsikt kring akupunktur och sånt. Men som den store filantropen han är så sade han att jag skulle komma på undersökning istället! En stor fördel med F är att han inte bara är en duktig yrkesman utan även håller på med de sporter som jag sysslar med. Detta innebär förstås en enorm fördel gentemot vissa andra inte alls förstår vad en klättrare utsätts för.

Det är fortfarande oklart vad det är som har hänt eller varför det blitt som det blitt. F vill klokt nog inte snöa in på ett enskilt spår utan behandlar allt som kan tänkas ha med saken att göra. Min egen teori är att det kan höra ihop med Strava och eller hållningen. Strava kan ligga bakom eftersom jag laddade en hel del uppför backarna i höstas för att klättra på segmenten. För hård cykling mao. Det kan även handla om min klätterhållning som liksom har smugit sig på. En annan fysioterapeut var inne på det spåret och gav mig stränga råd att räta på mig och jobba med hållningen. Vem vet?

Nu är i alla fall första steget taget. Nålar och spruta. Åker till Österrike på lördag och kommer alltså inte klättra på nästan 2 veckor. Ska förstås anstränga mig för att bryta traditionen att skada mig på nåt sätt. Ta det lugnt med både cykling och klättring när jag kommer hem. Göra övningarna och fortsätta behandlingen om det inte blir helt bra.