Smicker och jazz

Ibland så händer det bara. Man har haft en bra dag. Inte någon utomordentlig dag utan bara schysst så där. Man har mått bra trots höstmörker och annat tjafs. Man tänker att lite saffransglögg som ackompanjemang till pepparkakorna kanske skulle smaka. Man passar på att köpa några smaskiga öl också. Vid kassan händer det. Den 20-åriga flickan frågan om legitimation och mitt leende når öronen. Hon ser förvånat upp och tycker det är bra att jag inte blev sur för att hon frågade. Skojar du? Det här har räddat min helg, säger jag. Hon tror jag är tonåring, tänker jag senare. Gubbsjuka istället 40-årskris alltså. Bäst att passa sig.

Dagens pass blev lite ofokuserat. Rätt trevliga problem men jag kunde inte tagga till trots klassiskt sällskap. Halkade av steg, läste fel och harvade på. Det var inte bara jag som led heller tydligen. Viruset, giftet eller vad du vill kalla det var sängkammarjazzen som genom högtalarna förpestade tillställningen. Det var omöjligt att få musklerna att fungera. Hjärnan gick på tomgång och ångesten ökade för varje långsamt vispande på virveltrumman. Man är ju till viss del härdad eftersom klättergym generellt är ökända för att spela dålig musik. Knarkarreggae, munkambient eller långsam gnällpop brukar man få stå ut med, men varför soft jazz? Jo, det börjar lacka mot jul. Det måste vara den enda förklaringen. Tyvärr vet alla musikälskare att julen är en enda lång golgatavandring av vidrig musik. December är Carola Häggkvists månad till exempel.
Hur ska då vi som bryr oss om musik kunna träna under december? Hörlurar är den enkla men osociala lösningen. Ta ett träningsuppehåll och bygg fetma istället. Hota personalen. Träna hemma. Starta en facebookgrupp och låtsas att du är en aktivist som påverkar din omgivning. Gnäll på din blogg som läses av tre personer. Jag tror det blir det sistnämnda.
Fan, var jag längtar till vårt källargym uppe i Älvsbyn ibland.