Filmtajm och lite gnäll

Jag har på senaste tiden varit något så sjukt trött. Inte på livet utan mer som att man hela tiden tänker att det skulle vara skönt att gå och lägga sig. Man är sjukt trött varje morgon oavsett hur tidigt man än lagt sig kvällen innan. Av någon anledning funkar träningen bra i alla fall - tills nu. Fick något slags psykonervgrej i höger arm efter att ha gjort armhävningar i måndags vilket tvingade fram ett träningsuppehåll fram till idag. Testade lite lätt klättring med barnen vilket kändes helt ok i ungefär 45 minuter då det började göra ont i fingrarna. Självklart var det fingrarna i samma arm som den mystiska skadan. Vad kan detta vara?

I dagarna har jag tittat på två klätterfilmer - The Long Hope och The Wizards Apprentice. Jag började med att se LH som är en film om Dave MacLeods umbäranden att friklättra leden Longhope. Inte bara får vi bevittna svettig bestigning utan får även en underhållande lektion kring ledens historia. Förstabestigaren, Ed Drummond, dyker upp och trotsar sin Parkinsons för att återse leden. Ett klart gripande inslag. Filmen innehåller även ett svettigt segment om Indian Face efter själva Longhope. Filmen är otroligt sevärd för alla men om man är lite lagd åt det anglofila hållet är den ett måste. Bara att få några sköna gamla oneliners från Dawes känns skönt och bra.

Hur var då The Wizards Apprentice? Helt ok. Grym klättring och en helt ok berättad historia om en besatt pojke. Kul med lite bakgrund och föräldrarnas version. Tyvärr har jag svårt att gå igång på filmen. Det blir lite segt att det bara är Ondra som klättrar och dessutom på relativt få leder. Vi får höra honom skrika hans karakteristiska häxskrik gång på gång. Det är graddiskussioner. Vi får se mammans min. Det är tävling och vi får se inzoomade ansikten. Spänningen är olidlig. Jag vill snabbspola. Ondra ska bouldra men det känns som att det är mest fokus på graden. Det var kul att ha sett filmen men den lär nog inte ses många gånger igen.

Att förena nytta med nytta

Fortfarande upprymd efter gårdagens fina pass på KV så tänkte jag att ett härligt pass på motionscykeln skulle sitta som en smäck. Träningslusten är skyhög igen och det lutar åt att ledigheten precis gett utdelning. Först tänkte jag bara trampa och kolla lite skräckis medan brödet jäste. Men varför inte slå två flugor i en smäll och passa på att nöta in de nya jeansen lite? Få lite mileage sas. För att det inte skulle bli för otäckt så hade jag cykeltights på mig under jeansen. Som alla jeansfetischister redan vet så är cykling ett effektivt sätt att skapa slitningar. Strategin ska nog användas med försiktighet då jag vet att de som överanvänt cykling i slitningssyfte har snabbt fått en helt upplöst gren. Pungsvett är tydligen extremt tärande på jeanstyg...

Filmvalet då? Kanske en skräckis inte är det bästa valet trots allt. Varför inte en klätterrulle istället? Man får antagligen en viss input från filmer också. Det blev Reach som var ok men väldigt märkligt klippt. Hur kommer man på att inte ta med urtoppningar tex? Inte så mycket skitsnack, rätt oinspirerad musik men klart bättre än den segreggae som många filmmakare verkar gilla. 

Hur som helst, det går att förena nytta med nytta och få en stor dos nöje helt gratis. 

Jag har även läst 9 out of 10 climbers make the same mistakes precis. Blev inspirerad av en tråd i Christers kortlivade forum och köpte den till mig själv i julklapp. Kommer en recension snart.

Nytt år

Nytt år och ledighet. Optimala förhållanden för att missköta sin träning och kost. Det har blivit sporadisk PF under ledigheten och träningen har lidit av olika anledningar. Hur formen är är svårt att säga men den verkar inte vara helt usel. Efter julen meddelade Björn att det skulle klättras ute i Orminge och i fantastiskt väder så körde ett litet gäng på White Trash, Skinny Puppy och Wong Sai. Till min förvåning så kändes det bra. Min gamle nemesis, WT, kändes förvånansvärt timid och med lite mer vilja kanske man kan plocka den i år. Det var kul att köra ute och det är i sig en framgångsfaktor. Det bådar gott inför det nya året.

Som traditionen bjuder har jag inhandlat ett par nya råa jeans i dagarna. Ett par Denim Demon som ska gås in med kärlek. De gick lös på 500 spänn hos Solo så jag kunde inte låta bli. En kul grej var att personalen hyllade mina 2 år gamla Naked & Famous-jeans. Alltid kul med folk som förstår vilket jobb som ligger bakom att gå in japansk rådenim. Denim Demon är ett kul märke som känns kul att supporta. Hoppas nu att jeansen levererar.