Filmtajm och lite gnäll

Jag har på senaste tiden varit något så sjukt trött. Inte på livet utan mer som att man hela tiden tänker att det skulle vara skönt att gå och lägga sig. Man är sjukt trött varje morgon oavsett hur tidigt man än lagt sig kvällen innan. Av någon anledning funkar träningen bra i alla fall - tills nu. Fick något slags psykonervgrej i höger arm efter att ha gjort armhävningar i måndags vilket tvingade fram ett träningsuppehåll fram till idag. Testade lite lätt klättring med barnen vilket kändes helt ok i ungefär 45 minuter då det började göra ont i fingrarna. Självklart var det fingrarna i samma arm som den mystiska skadan. Vad kan detta vara?

I dagarna har jag tittat på två klätterfilmer - The Long Hope och The Wizards Apprentice. Jag började med att se LH som är en film om Dave MacLeods umbäranden att friklättra leden Longhope. Inte bara får vi bevittna svettig bestigning utan får även en underhållande lektion kring ledens historia. Förstabestigaren, Ed Drummond, dyker upp och trotsar sin Parkinsons för att återse leden. Ett klart gripande inslag. Filmen innehåller även ett svettigt segment om Indian Face efter själva Longhope. Filmen är otroligt sevärd för alla men om man är lite lagd åt det anglofila hållet är den ett måste. Bara att få några sköna gamla oneliners från Dawes känns skönt och bra.

Hur var då The Wizards Apprentice? Helt ok. Grym klättring och en helt ok berättad historia om en besatt pojke. Kul med lite bakgrund och föräldrarnas version. Tyvärr har jag svårt att gå igång på filmen. Det blir lite segt att det bara är Ondra som klättrar och dessutom på relativt få leder. Vi får höra honom skrika hans karakteristiska häxskrik gång på gång. Det är graddiskussioner. Vi får se mammans min. Det är tävling och vi får se inzoomade ansikten. Spänningen är olidlig. Jag vill snabbspola. Ondra ska bouldra men det känns som att det är mest fokus på graden. Det var kul att ha sett filmen men den lär nog inte ses många gånger igen.