Första och sista

Det ska vara en första och sista för allt. Här om dagen gick jag i backen med cykeln för första gången till exempel. Frost på taken men ändå plusgrader på termometern. Drar iväg och kör klokt. Inga tvära kurvor eller kraftiga inbromsningar alltså. Sedan kommer jag upp mot Fiskis där jag förra säsongen hade en hårig 3-punktsslide och höll på krocka med en lastbil. Hinner tänka att det inte känns helt stabilt för att sedan ligga på marken och glida fram med båda fötterna fortfarande fast i pedalerna. Knä, höft och sedan armbåge tar emot smällen. Gör inte särskilt ont som tur är. Tänker först att det var turligt nog inga bilar i närheten. Sedan blir jag orolig för cykeln för att till sist tänka att det var ju skönt att slippa bli skadad så man inte missar klättring. Ja, det var det. Man brukar ju säga att det inte är om man ramlar utan när. Det otäcka var nog att det gick så snabbt och var så oväntat. Man kanske får ta och köpa dubbdäck trots att det tar emot.

Nu snart åker jag in mot Råsunda för att gå på den sista matchen som kommer att spelas där. Någonsin. Det handlar om AIK - Napoli och en kamp om ett avancemang i Europa League. Det känns faktiskt vemodigt trots att den gamla borgen är sliten och trist. Var ska vi nu stå och dricka bira innan match? Hur kommer det bli på nya arenan? Kommer det bli samma stämning? En sak kommer jag i alla fall inte sakna och det är kylan på Norra Stå. Hur många gånger har man inte stått där och frusit häcken av sig i blåst och regn?
Alla dessa minnen. All extas, ilska, och gemenskap. Alla tårar och sånger. De gånger man gått därifrån i ren frustration och när man bara står och skriker av glädje.

Farväl Råsunda. Vi har haft ett fint decennium tillsammans. Vila i frid.

Eufori och Tragedi

Första matchen någonsin på nya nationalarenan. England står som motstånd. Det är typ fullsatt. Zlatan visar världen att han är en av de bästa. Han gör fyra mål. Avslutar med ett magiskt mål. Fest på läktaren? Nä, det var knäpptyst. Jag har aldrig hört 50000 pers låta så lite. Det var som att lyssna på en träningsmatch med BP på Grimsta. Man hörde spelarnas kommentarer från planen. Engelsmännen trodde inte sina öron. The Mirror döpte tydligen om arenan till biblioteket i sin livesändning. När kameran svepte över publiken vid första målet stod hälften och filmade med sina mobiler. Förbundskaptenen gör bort sig efter matchen. Hur kan något vara så vackert och tragiskt på samma gång?

Den märkliga paradoxen är att Stockholm stad är hem för tre av Sveriges bästa publiklag. Derbyt mellan AIK och dif är av många sett som ett av de hetaste i Europa när det kommer till stämning. Bajen har trots ett par år i ettan fortfarande ett publiksnitt och en läktarkultur som är imponerande. Varför såg vi ingenting av den stämningen igår?
Kan det vara så att allt det där snacket om att få bort huliganism, hatramsor och fel personer på läktarna visade sig igår? Tänk om vi fick en glimt av framtiden där bara fina människor går på den fina arenan? Hur länge tror ni de går om det fortsätter vara lika tyst? Vem ska fixa sången och stämningen? Tror ni de skojiga riddarna i halvtid hjälper? Känns det jobbigt att erkänna att det utan fanatiska människor som brinner för fotboll inte blir särskilt kul?

Jag har cyklat i veckan och det har varit riktigt kul btw. Nytt cykellyse från XXL och de nya däcken gör resan till en njutning. Ibland får man en sån där mysig bonus och får uppleva en riktigt vacker soluppgång också. Så här kan det se ut nere vid vattnet på morgonen.

Dessa LCHF:are

Ja, jag vet att det låter tjatigt men det är svårt att låta bli. LCHF-människor är så sjukt märkliga att historierna aldrig tycks sina. Här om veckan kom jag i samspråk med en sådan person. En kritiskt tänkande person med bra musiksmak därtill. Personen har typ alltid kämpat med vikten och har nu blivit frälst av fettet. Jag höll en låg profil och ville liksom inte sabba en bra kväll med att börja argumentera. Jag lyssnade, ställde frågor och försökte skapa mig en bild av hur LCHF:are egentligen tänker.

Det började med påståendet om att vi är menade att äta animaliskt fett och att kolisar är dåligt. Jag undrade hur mejeriprodukter kan vara naturligt. På något sätt måste man väl tänka kring att vi är den enda art som diar som vuxna. Att vi dessutom diar en annan art borde få vilken människa som helst tänka kring vad som egentligen är naturligt.

En annan fundering var att om nu LCHF är så fantastiskt varför är inte alla frälsta smala, friska och vältränade? I det här fallet hade dessutom den här personen gått på pulverdiet för att tappa semesterkilon! Varför det behövs kan man ju undra?

Till sist undrar jag över alla dessa harklande, hostande och krassliga LCHF:are som fortfarande, med blicken som hos en nyfrälst livets ord-anhängare, menar att det är hälsosamt att sleva i sig ister, flott och fett i mängder. Samtidigt är tydligen bananer, ris och potatis farligare än knark. Personen i fråga dras med några krämpor, är ofta trött och har inte ork att löpträna. "Men du lider ju av proteinbrist! Du får aldrig i dig det du behöver om du inte äter kött!"
Men jag orkar ju träna. Jag orkar cykla till jobbet trots att det regnar, blåser och är 4+ ute. Träningen går dessutom bättre än någonsin. Jag är relativt pigg trots att det är höst och jag brukar deppa ihop totalt i vanliga fall. Som om detta inte vore nog så har dessutom potensen blivit 20 år yngre, vad nu det ska vara bra för. Hur som helst måste ju detta vara ett tydligt tecken på att kroppen funkar bättre, eller? Tydligen inte, enligt de frälsta. Det är helt naturligt att ha låg energi, vara halvskadad och sjuk, ha sug efter kolhydrater och att äta sönder planeten.

Igår samma visa. Visan om hur bra det går och att det verkligen funkar och att det är svårt att vara så strikt och att det inte är ok med bira men det dricker jag i alla fall och att det går trögt med träningen och att man är ju lite halvkrasslig och lite godis kan man väl ta och hur viktigt det är att få i sig fett och nog protein.
Man vill nämna Björn Ferry när prestation kommer på tal, man hänvisar till personer som Taubes när vetenskap kommer på tal och det blir till slut en orgie i broscience. När man till slut frågar hur det skulle bli om samtliga människor på jorden skulle äta enligt LCHF blir den totala cynismen tydlig. Det blir faktiskt inte mer korkat och egoistiskt än så här.