Första och sista

Det ska vara en första och sista för allt. Här om dagen gick jag i backen med cykeln för första gången till exempel. Frost på taken men ändå plusgrader på termometern. Drar iväg och kör klokt. Inga tvära kurvor eller kraftiga inbromsningar alltså. Sedan kommer jag upp mot Fiskis där jag förra säsongen hade en hårig 3-punktsslide och höll på krocka med en lastbil. Hinner tänka att det inte känns helt stabilt för att sedan ligga på marken och glida fram med båda fötterna fortfarande fast i pedalerna. Knä, höft och sedan armbåge tar emot smällen. Gör inte särskilt ont som tur är. Tänker först att det var turligt nog inga bilar i närheten. Sedan blir jag orolig för cykeln för att till sist tänka att det var ju skönt att slippa bli skadad så man inte missar klättring. Ja, det var det. Man brukar ju säga att det inte är om man ramlar utan när. Det otäcka var nog att det gick så snabbt och var så oväntat. Man kanske får ta och köpa dubbdäck trots att det tar emot.

Nu snart åker jag in mot Råsunda för att gå på den sista matchen som kommer att spelas där. Någonsin. Det handlar om AIK - Napoli och en kamp om ett avancemang i Europa League. Det känns faktiskt vemodigt trots att den gamla borgen är sliten och trist. Var ska vi nu stå och dricka bira innan match? Hur kommer det bli på nya arenan? Kommer det bli samma stämning? En sak kommer jag i alla fall inte sakna och det är kylan på Norra Stå. Hur många gånger har man inte stått där och frusit häcken av sig i blåst och regn?
Alla dessa minnen. All extas, ilska, och gemenskap. Alla tårar och sånger. De gånger man gått därifrån i ren frustration och när man bara står och skriker av glädje.

Farväl Råsunda. Vi har haft ett fint decennium tillsammans. Vila i frid.