torsdag 15 november 2012

Eufori och Tragedi

Första matchen någonsin på nya nationalarenan. England står som motstånd. Det är typ fullsatt. Zlatan visar världen att han är en av de bästa. Han gör fyra mål. Avslutar med ett magiskt mål. Fest på läktaren? Nä, det var knäpptyst. Jag har aldrig hört 50000 pers låta så lite. Det var som att lyssna på en träningsmatch med BP på Grimsta. Man hörde spelarnas kommentarer från planen. Engelsmännen trodde inte sina öron. The Mirror döpte tydligen om arenan till biblioteket i sin livesändning. När kameran svepte över publiken vid första målet stod hälften och filmade med sina mobiler. Förbundskaptenen gör bort sig efter matchen. Hur kan något vara så vackert och tragiskt på samma gång?

Den märkliga paradoxen är att Stockholm stad är hem för tre av Sveriges bästa publiklag. Derbyt mellan AIK och dif är av många sett som ett av de hetaste i Europa när det kommer till stämning. Bajen har trots ett par år i ettan fortfarande ett publiksnitt och en läktarkultur som är imponerande. Varför såg vi ingenting av den stämningen igår?
Kan det vara så att allt det där snacket om att få bort huliganism, hatramsor och fel personer på läktarna visade sig igår? Tänk om vi fick en glimt av framtiden där bara fina människor går på den fina arenan? Hur länge tror ni de går om det fortsätter vara lika tyst? Vem ska fixa sången och stämningen? Tror ni de skojiga riddarna i halvtid hjälper? Känns det jobbigt att erkänna att det utan fanatiska människor som brinner för fotboll inte blir särskilt kul?

Jag har cyklat i veckan och det har varit riktigt kul btw. Nytt cykellyse från XXL och de nya däcken gör resan till en njutning. Ibland får man en sån där mysig bonus och får uppleva en riktigt vacker soluppgång också. Så här kan det se ut nere vid vattnet på morgonen.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar