Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Det var inte den mest taktiska turordningen och Born to Run var kanske lite för bra. Förväntningarna var väl också lite orealistiska bör väl erkännas, men detta var inte en särskilt bra bok. Titeln ger redan den en ledtråd - detta är en extremt inåtblickande och jag-centrerad bok. Ett exempel kan låta så här :

Jag räknade ut att jag borde kunna springa klart på tre timmar och trettio minuter om jag höll samma takt som jag hållit dittills.

Fyra jag i en mening och den här var inte extrem utan rätt representativ. Inte ens ett sånt ego som mig själv går till dessa överdrifter. Dessutom är boken gnällig för det mesta. Murakami förmedlar ingen löpglädje och ingen visdom heller. Snarare handlar det om lidande utan mening och någon slags falsk blygsamhet. Den känns lite ostrukturerad. Den griper inte tag i mig. Kanske är det något väsentligt som gått förlorat i översättningen. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning kan man klara sig utan. Vill du fortfarande läsa den så kan du gärna ta mitt ex.