En ny idol!

Igår snubblade jag över en artikel om en viss Joe Rollino. En av världens starkaste män någonsin påstods det. Det fanns en del totalt ofattbart hårda saker denne man hade gjort. Som klättrare måste man ju bli imponerad av att som 68 kilo tung lyfta nästan 290 kilo - med ett finger! Han kunde böja mynt, lyfta sjuka tyngder och göra enfinger-pullups. Han var med i andra världskriget, boxades och vintersimmade utanför Coney Island.

Det som dock fångade mitt intresse var att han blev 104 år gammal och slutade äta kött när han var 20. Han dog dessutom inte av sjukdom eller något sådant utan blev påkörd av en bil när han var ute på en av sina dagliga promenader. Han var alltså fullt frisk, klar i skallen och kunde fortfarande böja mynt med tänderna! Han har sagt att han inte skulle äta en stek om så han fick $50.000 och på sin 104-årsdag vägrade han äta av sin egen födelsedagstårta med motiveringen att man inte lever tills 104 genom att äta sådant som är dåligt för dig!

Jag har nyligen läst ut The Blue Zones som handlar om vad människor i fem områden gör för att leva exceptionellt länge och samtidigt vara helt friska. Vad jag förstår verkar Joe Rollino levt ungefär som 100-åringarna i boken. Lågt eller inget intag av animaliska och raffinerade produkter, ett rikt socialt liv, fysiskt aktiv, jobbade hela sitt liv, familjen först och ett syfte med att vakna upp varje dag.

Tänkte på Joe och de andra superåldringarna när jag satt och tittade på Kampen om Maten på kunskapskanalen igår. Där sitter en av de gravt överviktiga deltagarna och säger att hon har testat allt. ALLT! Professorn säger att man måste räkna med hunger om man ska gå ner i vikt. DET GÅR INTE ANNARS! En annan deltagare testar att laga en veganrätt. Jag skulle ALDRIG kunna sluta med kött, säger den överviktige deltagaren som precis hade testat ALLT! JAG DÖR HELLRE! 

Tänk att det fortfarande ses som extremt att inte äta kött. Vilken konstig värld vi lever i ändå.

Det fina med att ha fel

Igår i DN stod det att Richard Muller, USA:s mest respekterade klimatskeptiker, hade ändrat sig. Han hade startat ett eget forskningsprojekt och efter tre år kommit fram till att han haft fel. Resultatet visade att alarmisterna också hade fel men att klimatförändringarna berodde på människan.

Jag har ju varit storkonsument av kött och sällan brytt mig om var det kommer ifrån. Har väl också tyckt att djuren får offras eftersom de står under oss. Jag har tyckt att det är min rätt i ett fritt samhälle att göra och köpa vad jag vill. För ett antal år sedan var även jag klimatskeptiker. Det blir mycket lättare att ta bilen till jobbet eller boka en flygbiljett om man är det. Självklart har jag haft fel - det är bara så att jag inte velat se. Det bekväma är att inte se. Det blir rätt jobbigt när man inser att det inte finns något som heter billig mat, billiga resor, billiga kläder. Priset tas alltid ut någonstans på vägen. Miljön, människor eller djur måste lida för att jag ska kunna köpa billigt. Så är det.

Som inspiration till förändringen är böcker och filmer perfekt bränsle. Läste precis färdigt Eat and Run av Scott Jurek som jag verkligen kan rekommendera. Scott är en ultralöpare och vegan och har bland annat sprungit 26,6 mil under ett 24-timmarslopp, vilket nästan motsvarar 6,5 maraton.  

De filmer jag sett de senaste dagarna är Food Matters, Unser Täglich Brot och Earthlings. Samtliga är väl inte vad man kan kalla feelgood-filmer direkt. Jag valde i alla fall bort OS och valde att vaknade upp lite till.
Food Matters handlar om sambandet mellan sjukdomar och mat, hur näringsvärdet i maten försvinner och ersätts av gifter och hur bra mat till och med kan bota svåra sjukdomar. Finns att se här.
Unser Täglich Brot eller Our Daily Bread är en mäktig och lite så där europeiskt konstnärlig film. Inget soundtrack eller tal - bara bilder med en ofta orörlig kamera som dokumenterar den industriella matindustrin. Inga chockeffekter men ett krypande obehag som när man ser hur skyddsdräktbeklädda människor besprutar frukt som sedan plockas av invandrare i bar överkropp. Den finns att se här.
Slutligen så har vi Earthlings som också är den grafiskt värsta filmen. Här radas hemska övertramp mot djur upp som ofta är svåra att uthärda. Trots det är detta en otroligt viktig film som alla borde se. "Varför har slakthusen inga fönster?" är ett av frågorna som ställs retoriskt. Man är inte sugen på att äta kött efter denna film kan jag lova. Bra berättarröst av Joaquin Phoenix höjer den ytterligare ett snäpp. Se den här.

I morgon börjar ju jobbandet också. Ledigheten är slut och cyklandet ska tas upp igen. Var iväg och köpte en mattermos på Stadium idag för 199 spänn. Den har jag tänkt forsla mina smoothies (och eventuellt soppor senare) i för att slippa ifrån den vidriga och hälsofarliga skollunchen. Tanken är att maten ska räcka till lunch och till att äta en timme innan hemfärd eller klättring. I morgon får vi se hur det går.

Mina smoothies är mest inspirerade av Rich Roll. I den här videon får man en liten inblick i hur han tänker.

Min filosofi är att jag alltid tar med linfrön, malda eller olja, för att få omega 3 plus allt annat gött förstås. Solroskärnor, pumpafrön och valnötter brukar jag stoppa i, ibland en sort, ibland alla. Smakmässigt vill man ha banan med och gärna någon annan frukt som finns hemma. Det går att kombinera nästan allt. Bär använder jag ibland men oftast för att den ska se godare ut om barnen ska ha. Avacodo är gott, supernyttigt och mättande. Spenat, citron/lime, morot, selleri och färsk ingefära har jag nästan alltid med också. Nu stoppar jag i proteinpulver med chokladsmak som jag har över. Det blir gott men jag vill ju ha ett pulver som inte är baserat på vassle i framtiden. Nu finns det dock här hemma så då är det lika bra att äta upp det.
Har börjat göra lite efterforskningar på alger och annan så kallad "superfood" och kommit fram till att man nog kan stoppa i tex spirulina. Det verkar dock vara viktigt att köpa rätt märke. Ska fortsätta att läsa på mig i ämnet och hitta en duglig och säker källa för inköp.

Förändringens vindar

Sommaren har inte varit den roligaste, i alla fall om man tänker vädermässigt. En handfull dagar på stranden och bara ett par häng på uteserveringar. Man har inte ens kunnat sitta på altanen och bara prata och dricka vin till mitt i natten utan att ta på sig varmt och köra infravärme. Dock har det hänt andra saker. Efter formsvackan under EM så tog vissa tankeprocesser fart. Varför håller jag på så här? Varför äter jag som jag gör? Någonstans har tanken att jag äter kött typ två gånger per dag gnagt ett tag nu. Det lirar liksom inte med min moral och världsbild på något sätt. Jag är ju egentligen inte en köttätare.

Det visade sig att under tiden uppe i byn så hade ett par av mina gamla vänner tänkt ungefär samma sak. Doktorn och jag pratade många timmar och till slut satte han två böcker i mina händer. Budskapet var - läs detta och du kommer förstå. Böckerna var Finding Ultra av Rich Roll och Thrive av Brendan Brazier. Båda böckerna är otroligt läsvärda och fulla av aha-moments. Gemensamt med dem är att det handlar om atleter som lyckats höja sig med hjälp av en så kallad plant-based diet samtidigt som en god historia berättas. De är fulla av häpnadsväckande anekdoter som när Rich missbedömt näringsintaget och tar slut långt hemifrån utan telefon eller pengar och blir tvungen att äta mat från en soptunna för att orka hem. De berättar om proteinmyten, varför man presterar bättre på vegankost och varför de flesta som tränar lugnt kör för hårt och tvärtom. Det jag också gillar är att man slipper det vanliga vegantugget som man fått höra från rastaflätade, bleka, hippieflummare. Dessa två började med vegankäk för att de i första hand ville bli bättre atleter och kunna träna hårdare. Jag håller på att läsa Scott Jureks bok Eat & Run där han säger samma sak: 

I wasn't eating granola and salads because I wanted to make a better world (that would come later) or be nice to cows. I was just noticing that the more I ate what I thought of then as hippie food, the better I felt - and the better I raced.

Jag beslutade mig för att testa. Fru och barn skulle åka från stan och vara borta i drygt en vecka och det var den perfekta tillfället. Inga frestelser eller tvång att anpassa sig. Det blev grymma smoothies, goda sallader och fantastiska currygrytor under dessa dagar. Saknade inte ens kött konstigt nog. 

För att peppa mig vidare tittade jag först på Super Size Me som alla utom jag har sett av någon anledning. Därefter slangade jag Food Inc, Fresh och The Future of Food och tittade igenom dessa med stora ögon. Visst är de ibland så där jobbigt amerikanska men det går inte att bortse från budskapet. Framför allt gillar jag budskapet att vi kan göra världen till en bättre plats genom de val vi gör och det som hamnar på våra tallrikar. 

En spännande sidoeffekt är jag äntligen kommit på ett sätt att undvika den fasansfulla skollunchen utan alltför mycket krångel. Rich Roll skriver att han gör en stor smoothie som han häller i en termos och har med sig till lunch och mellanmål. Jag kommer att spara tid, undvika vidrig och hälsofarlig mat i en stökig miljö samt att det inte kommer innebära en så stor merkostnad. Detta ska testas under hösten.

Kommer jag då att bli riktig vegan? Inte än. Däremot har jag beslutat för att vrida om begreppsbilden. Istället för att tänka att man ska äta vegetarisk typ en gång i veckan så vänder jag på det och sätter köttet som det udda. Jag ska äta kött 1-2 gånger i veckan eller så äter jag inget kött alls om det blir så. Det vegetariska ska vara normen. Så får det bli.

Lycka trots allt

Man faller och reser sig upp. Man faller igen och reser sig upp igen. Man har väl liksom inget val egentligen? Man blir sällan gladare av att ge upp, sätta sig och tjura eller skylla på vad det nu är man brukar skylla på. Min söndag var ett sånt där test of faith där det kändes som om kosmos ville säga något. Liksom Gud satte någon stackare på prov i gamla testamentet när tron inte var av det rätta virket eller kanske när det verkligen var av det rätta virket. Nå, premiär på Råsunda. Den sista någonsin. Årskort inköpt. Så där mysigt sugen på kanske tre bira innan match. Lite soft fira att det är igång och att jyrgårn har åkt ur elitserien. Tänkte hinna med att stryka något från jobbiga listan (mer om den senare) innan avfärd.

Istället spenderades söndagen med att fixa ny frys eftersom den gamla la av. Ingen körde ut eftersom det var söndag så det var bara att ringa runt bland polare och bekanta för att hitta någon som hade bil med dragkrok. Hyra släp, släpa hem, släpa in. Hemmet i kaos, inget fixat, ingen match, astrött och 9000 pistoler fattigare. Deppa ihop? Nä, det var inte så farligt trots allt. Matchen var tydligen helt värdelös och det snöade och var iskallt. Pengarna då? Nja, trist kanske men förr eller senare måste man ju byta dessa grejer. Har man tur får man några bonusår men trista byta vitvaror får man ju stå ut med som husägare. Man har liksom inget annat val.

Jag bryter inte ihop men det kan hända att man tjurar och tycker livet suger. Man går och håller käft och tycker folk i allmänhet är idioter. Men nu är det så att Lotta lånade ut boken The Happiness Project och trots viss inledande skepsis så har jag blivit riktigt inspirerad av boken. Ett av de tidiga grejerna i boken är att skriva en lista på små och stora saker som måste göras. På vår lista här hemma står bland annat fixa listen i köket, köp utemöbler, se över försäkringar osv. Här om dagen fick jag stryka första grejen på listan - sätt upp fingerbrädan! Den har legat i olika hörn, man har snubblat på den, den har hängt ute, man har funderat på var den ska hänga. Nu är det gjort och det känns riktigt bra.

Klättringen går bra i övrigt men i måndags fick passet ett abrupt slut av en riktig praktflapper. Precis när man hade fått upp värmen fick man åka hem istället. Min vana trogen kommer förstås bildbevis. Det är ju viktigt att alla får se hur tuff jag är. I morgon är det dags igen tror jag. Det gör fortfarande riktigt ont så man får se hur hårt det blir...

Att förena nytta med nytta

Fortfarande upprymd efter gårdagens fina pass på KV så tänkte jag att ett härligt pass på motionscykeln skulle sitta som en smäck. Träningslusten är skyhög igen och det lutar åt att ledigheten precis gett utdelning. Först tänkte jag bara trampa och kolla lite skräckis medan brödet jäste. Men varför inte slå två flugor i en smäll och passa på att nöta in de nya jeansen lite? Få lite mileage sas. För att det inte skulle bli för otäckt så hade jag cykeltights på mig under jeansen. Som alla jeansfetischister redan vet så är cykling ett effektivt sätt att skapa slitningar. Strategin ska nog användas med försiktighet då jag vet att de som överanvänt cykling i slitningssyfte har snabbt fått en helt upplöst gren. Pungsvett är tydligen extremt tärande på jeanstyg...

Filmvalet då? Kanske en skräckis inte är det bästa valet trots allt. Varför inte en klätterrulle istället? Man får antagligen en viss input från filmer också. Det blev Reach som var ok men väldigt märkligt klippt. Hur kommer man på att inte ta med urtoppningar tex? Inte så mycket skitsnack, rätt oinspirerad musik men klart bättre än den segreggae som många filmmakare verkar gilla. 

Hur som helst, det går att förena nytta med nytta och få en stor dos nöje helt gratis. 

Jag har även läst 9 out of 10 climbers make the same mistakes precis. Blev inspirerad av en tråd i Christers kortlivade forum och köpte den till mig själv i julklapp. Kommer en recension snart.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Det var inte den mest taktiska turordningen och Born to Run var kanske lite för bra. Förväntningarna var väl också lite orealistiska bör väl erkännas, men detta var inte en särskilt bra bok. Titeln ger redan den en ledtråd - detta är en extremt inåtblickande och jag-centrerad bok. Ett exempel kan låta så här :

Jag räknade ut att jag borde kunna springa klart på tre timmar och trettio minuter om jag höll samma takt som jag hållit dittills.

Fyra jag i en mening och den här var inte extrem utan rätt representativ. Inte ens ett sånt ego som mig själv går till dessa överdrifter. Dessutom är boken gnällig för det mesta. Murakami förmedlar ingen löpglädje och ingen visdom heller. Snarare handlar det om lidande utan mening och någon slags falsk blygsamhet. Den känns lite ostrukturerad. Den griper inte tag i mig. Kanske är det något väsentligt som gått förlorat i översättningen. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning kan man klara sig utan. Vill du fortfarande läsa den så kan du gärna ta mitt ex.

Born to Run

Läste Born to Run färdigt igår och tycker att det är den bästa bok jag någonsin läst. Detta är säkert inte sant men jag har aldrig fått sådana lyckokänslor av någon annan bok som jag minns. Jag skrattar, blir rörd, upprörd, imponerad bortom alla gränser och totalt inspirerad. Det enda man vill göra är att dra ut och springa - och man vill springa långt. Boken börjar med en fråga ställd av författaren, Christopher McDougall, som lyder: Why does my feet hurt? De svar han får från en samlad expertis är att löpning är farligt för människan och lösningen är ännu mer dämpning i löparskorna. McDougalls jakt på svaret till frågan tar honom till slut till Mexiko i sökandet efter en man som kallas Caballo Blanco och Tarahumara, en indianstam som springer galna sträckor enbart i tunna sandaler gjorda av bildäck, självklart utan att känna till de typiska löparskadorna de flesta av oss har fått känna av.
Boken utgår från att människan är skapad att springa och att löpning inte är lidande utan glädje. Det är lika naturligt som att äta eller ha sex och bör i praktiken utövas lika ofta. Den har fått mig att se på min klättring genom åren med andra ögon också. Svaret på varför jag har varit skadad i ca en tredjedel av min klätterkarriär finns här. Varför kunde jag spela innebandy i 4 timmar i sträck på en lördag med platta inomhusskor på ett stenhårt golv, göra samma sak dagen efter utan att skada mig? Varför fick jag ont i knäet efter ca 2 km på ett mjukt elljusspår med riktiga löparskor?
Boken är fylld av bisarra karaktärer som man tänker måste vara uppdiktade. Jag fick vid några tillfällen googla för att få det bekräftat att dessa personer faktiskt existerade. Allt leder fram emot en episk ultratävling mitt i Mexikos vildmark där några av världens bästa ultralöpare ställs mot de bästa tarahumara.
Läs och njut.

Skämmes!

Ja, jag skäms. Det har varit dåligt med mycket den senaste tiden. Lyckades knäcka en tånagel på ett korkat sätt under påsklovet som omöjliggjorde alla aktiviteter med skor under ca en månad. Ingen klättring, löpning eller cykling. Fick köra bil i sandaler istället. Det har mao varit ett långt uppehåll med det mesta. Som lärare är det dessutom som mest stress just nu då alla betyg ska sättas.
Den goda klätterformen är förstås bortblåst men flåset är bra och vikten ligger som oftast strax under 80.

För att peppa mig själv till ytterligare stordåd så har jag köpt tre böcker för en struntsumma. Jag vill ju bara se bra ut naken av Jonas Colting, Born to run av Christopher McDougall och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami.


Jag började med Coltings bok eftersom jag tänkte att den var typ sämst. Hur som helst bjuder boken på en hel del inspiration och kloka tankar. Colting gillar ju att provocera men jag tycker nog att han inte övergör det utan känns mer driven och engagerad. Boken tar upp hans idéer kring träning och kost samt avlivar ett par myter. På minussidan så upprepar han sig en del trots att boken är kort. Dessutom verkar ingen ha korrekturläst texten eftersom det finns en hel del störande fel här och där. Sammantaget är den ändå värd sina 49 spänn som jag betalade på Adlibris.
Just nu håller jag på med Born to Run som hittills är rent sinnessjukt bra. Recension kommer.