Äntligen frisk!

Efter drygt två veckor verkar förkylningen släppt taget. Var helt sängliggande i fem dagar och har snorat, hostat och mått skit. Ingen cykling eller löpning. Ett fåtal dåliga pass på Verket. Idag kom så vändningen på riktigt. Kände mig trött, kanske nåt glas vin för mycket under kvällen innan. Ganska ofokuserad dessutom. Halkar och gör märkliga misstag. Men det känns annorlunda, känns bra. Skickar i vitt problem som jag knappt kunde hänga in på enskilda grepp förra passet. Detta händer dessutom i slutet på passet. Kul att vara tillbaka!

Har fått nya däck på posten som monterades innan middagen. Det blev Schwalbe Durano Plus som jag skickade efter från bike-discount. Fick alltså två däck, 4 slangar och ett par solglasögon för under 1000 spänn. Helt ok kan man säga. Däcken var dessutom lätta att få på plats och inget krångel med ojämnheter. Nu hoppas man ju bara på att de håller bra och är rimligt snabba.

Håller just på att se färdigt en mycket intressant film som jag tycker är sevärd för de som har ett intresse av kost och sånt. Den heter Forks over Knives.

Det väl ingen hemlighet att jag är totalt såld på hela plant based-grejen men denna film har en fördel att den inte är så extrem. Det är lätt att det blir politiskt och jobbigt veganextremt men FoK har ett bra tonläge i hela filmen som jag tror den vinner på. Vissa saker i filmen kan man förstås ifrågasätta som till exempel att de tar upp studier från Japan och Norge utan att nämna fisk. Andra studier är det svårt att förstå hur allmänheten har kunnat missa.
För egen del så är jag otroligt nöjd med hur jag mår och hur det funkar med att i vardagen utesluta allt animaliskt utom ost. Äter fortfarande kött en till två gånger i månaden, fisk kanske en gång i veckan och har grädde i maten vid enstaka tillfällen. Kroppen fungerar bättre helt enkelt. Behöver inte vara hungrig. Slipper hålla på med konstiga dieter som ändå inte funkar.

40-årskris på riktigt?

Jag har ju som sagt suttit och letat material på diverse hårddiskar och beslutat att istället för att göra någon riktig nytta så tar jag och klipper filmer om nätterna. Igår satt jag till exempel till en bit efter midnatt och knåpade med ett filter i FCP och drack öl. Som tur är så verkar mina sköna powersmoothies och i övrigt hälsosamma leverne helt uppväga detta nattsuddande. Nå, materialet är från en eftermiddag i Obertauern i sumodräkt. En engelsk vän dök upp med fyra styckna och vi var fyra som tog chansen direkt. Snön suger så varför inte åka runt och spela tuff, göra bort sig och skrämma barn? Det är kul att vara över 40! Här är filmen. Enjoy.

Min PC har förresten beslutat sig för att packa ihop. Verkar vara nätagget som laget av. Tyvärr innebär detta att jag inte kommer åt mina bästa klipp just nu. Ingen som har kunskap, tid och gamla datadelar liggandes hemma?

Senaste nytt - Vintern snart här!

Det har varit kylslaget på cykelsadeln i veckan. Regn, blåst och runt 10-strecket känns lite sådär i augusti. Vad hände med att cykla med dragkedjan halvt öppen och att sitta ute och softa med rosse och nötter fram till Family Guy? Nå, sticket lär ju vara topp så snart det slutar regna och förhoppningsvis så blir det en bra vinter istället. Tecken i tiden är att det letas på sport-conrad.de efter fatskis och att halva klätterpassen går åt till att prata och tänka på skidåkning. Sånt leder till sist fram till att man hittar klipp på hårddisken som man får inspiration till att avsluta. Filmen nedan är från några svinkalla och härliga dagar i Ramundberget i början av året. Jag åker lånebräda som är lite för kort och har ett par välanvända   hyrskor. Det spelar dock mindre roll när svenska fjällen bjuder upp till dans.

I övrigt har jag nu äntligen besökt både Karbin och K2. Det kändes lite obehagligt att åka till The Deep South men kul att både se och testa dessa gym. Karbin har en rätt skön känsla. Det är, som några har sagt, lite källargymskänsla över stället vilket förstås är positivt. Visst är det en aning påfrestande att lyssna på gubbrocken som spelas där, men hellre det än RIXFM typ. K2 kändes lite opersonligt och mattorna på loftet var riktigt obehagliga. Dock var väggen där nere riktigt fin. Lite SATS-känsla och så sades det att man inte får klättra utan tisha. Det är tyvärr feta minus i min bok.

Jag och PG som gjorde dessa studiebesök tillsammans slog fast att vi saknar Verket men att man borde kunna mäkta med ett besök lite oftare än var 5:e år.

Det fina med att ha fel

Igår i DN stod det att Richard Muller, USA:s mest respekterade klimatskeptiker, hade ändrat sig. Han hade startat ett eget forskningsprojekt och efter tre år kommit fram till att han haft fel. Resultatet visade att alarmisterna också hade fel men att klimatförändringarna berodde på människan.

Jag har ju varit storkonsument av kött och sällan brytt mig om var det kommer ifrån. Har väl också tyckt att djuren får offras eftersom de står under oss. Jag har tyckt att det är min rätt i ett fritt samhälle att göra och köpa vad jag vill. För ett antal år sedan var även jag klimatskeptiker. Det blir mycket lättare att ta bilen till jobbet eller boka en flygbiljett om man är det. Självklart har jag haft fel - det är bara så att jag inte velat se. Det bekväma är att inte se. Det blir rätt jobbigt när man inser att det inte finns något som heter billig mat, billiga resor, billiga kläder. Priset tas alltid ut någonstans på vägen. Miljön, människor eller djur måste lida för att jag ska kunna köpa billigt. Så är det.

Som inspiration till förändringen är böcker och filmer perfekt bränsle. Läste precis färdigt Eat and Run av Scott Jurek som jag verkligen kan rekommendera. Scott är en ultralöpare och vegan och har bland annat sprungit 26,6 mil under ett 24-timmarslopp, vilket nästan motsvarar 6,5 maraton.  

De filmer jag sett de senaste dagarna är Food Matters, Unser Täglich Brot och Earthlings. Samtliga är väl inte vad man kan kalla feelgood-filmer direkt. Jag valde i alla fall bort OS och valde att vaknade upp lite till.
Food Matters handlar om sambandet mellan sjukdomar och mat, hur näringsvärdet i maten försvinner och ersätts av gifter och hur bra mat till och med kan bota svåra sjukdomar. Finns att se här.
Unser Täglich Brot eller Our Daily Bread är en mäktig och lite så där europeiskt konstnärlig film. Inget soundtrack eller tal - bara bilder med en ofta orörlig kamera som dokumenterar den industriella matindustrin. Inga chockeffekter men ett krypande obehag som när man ser hur skyddsdräktbeklädda människor besprutar frukt som sedan plockas av invandrare i bar överkropp. Den finns att se här.
Slutligen så har vi Earthlings som också är den grafiskt värsta filmen. Här radas hemska övertramp mot djur upp som ofta är svåra att uthärda. Trots det är detta en otroligt viktig film som alla borde se. "Varför har slakthusen inga fönster?" är ett av frågorna som ställs retoriskt. Man är inte sugen på att äta kött efter denna film kan jag lova. Bra berättarröst av Joaquin Phoenix höjer den ytterligare ett snäpp. Se den här.

I morgon börjar ju jobbandet också. Ledigheten är slut och cyklandet ska tas upp igen. Var iväg och köpte en mattermos på Stadium idag för 199 spänn. Den har jag tänkt forsla mina smoothies (och eventuellt soppor senare) i för att slippa ifrån den vidriga och hälsofarliga skollunchen. Tanken är att maten ska räcka till lunch och till att äta en timme innan hemfärd eller klättring. I morgon får vi se hur det går.

Mina smoothies är mest inspirerade av Rich Roll. I den här videon får man en liten inblick i hur han tänker.

Min filosofi är att jag alltid tar med linfrön, malda eller olja, för att få omega 3 plus allt annat gött förstås. Solroskärnor, pumpafrön och valnötter brukar jag stoppa i, ibland en sort, ibland alla. Smakmässigt vill man ha banan med och gärna någon annan frukt som finns hemma. Det går att kombinera nästan allt. Bär använder jag ibland men oftast för att den ska se godare ut om barnen ska ha. Avacodo är gott, supernyttigt och mättande. Spenat, citron/lime, morot, selleri och färsk ingefära har jag nästan alltid med också. Nu stoppar jag i proteinpulver med chokladsmak som jag har över. Det blir gott men jag vill ju ha ett pulver som inte är baserat på vassle i framtiden. Nu finns det dock här hemma så då är det lika bra att äta upp det.
Har börjat göra lite efterforskningar på alger och annan så kallad "superfood" och kommit fram till att man nog kan stoppa i tex spirulina. Det verkar dock vara viktigt att köpa rätt märke. Ska fortsätta att läsa på mig i ämnet och hitta en duglig och säker källa för inköp.

Förändringens vindar

Sommaren har inte varit den roligaste, i alla fall om man tänker vädermässigt. En handfull dagar på stranden och bara ett par häng på uteserveringar. Man har inte ens kunnat sitta på altanen och bara prata och dricka vin till mitt i natten utan att ta på sig varmt och köra infravärme. Dock har det hänt andra saker. Efter formsvackan under EM så tog vissa tankeprocesser fart. Varför håller jag på så här? Varför äter jag som jag gör? Någonstans har tanken att jag äter kött typ två gånger per dag gnagt ett tag nu. Det lirar liksom inte med min moral och världsbild på något sätt. Jag är ju egentligen inte en köttätare.

Det visade sig att under tiden uppe i byn så hade ett par av mina gamla vänner tänkt ungefär samma sak. Doktorn och jag pratade många timmar och till slut satte han två böcker i mina händer. Budskapet var - läs detta och du kommer förstå. Böckerna var Finding Ultra av Rich Roll och Thrive av Brendan Brazier. Båda böckerna är otroligt läsvärda och fulla av aha-moments. Gemensamt med dem är att det handlar om atleter som lyckats höja sig med hjälp av en så kallad plant-based diet samtidigt som en god historia berättas. De är fulla av häpnadsväckande anekdoter som när Rich missbedömt näringsintaget och tar slut långt hemifrån utan telefon eller pengar och blir tvungen att äta mat från en soptunna för att orka hem. De berättar om proteinmyten, varför man presterar bättre på vegankost och varför de flesta som tränar lugnt kör för hårt och tvärtom. Det jag också gillar är att man slipper det vanliga vegantugget som man fått höra från rastaflätade, bleka, hippieflummare. Dessa två började med vegankäk för att de i första hand ville bli bättre atleter och kunna träna hårdare. Jag håller på att läsa Scott Jureks bok Eat & Run där han säger samma sak: 

I wasn't eating granola and salads because I wanted to make a better world (that would come later) or be nice to cows. I was just noticing that the more I ate what I thought of then as hippie food, the better I felt - and the better I raced.

Jag beslutade mig för att testa. Fru och barn skulle åka från stan och vara borta i drygt en vecka och det var den perfekta tillfället. Inga frestelser eller tvång att anpassa sig. Det blev grymma smoothies, goda sallader och fantastiska currygrytor under dessa dagar. Saknade inte ens kött konstigt nog. 

För att peppa mig vidare tittade jag först på Super Size Me som alla utom jag har sett av någon anledning. Därefter slangade jag Food Inc, Fresh och The Future of Food och tittade igenom dessa med stora ögon. Visst är de ibland så där jobbigt amerikanska men det går inte att bortse från budskapet. Framför allt gillar jag budskapet att vi kan göra världen till en bättre plats genom de val vi gör och det som hamnar på våra tallrikar. 

En spännande sidoeffekt är jag äntligen kommit på ett sätt att undvika den fasansfulla skollunchen utan alltför mycket krångel. Rich Roll skriver att han gör en stor smoothie som han häller i en termos och har med sig till lunch och mellanmål. Jag kommer att spara tid, undvika vidrig och hälsofarlig mat i en stökig miljö samt att det inte kommer innebära en så stor merkostnad. Detta ska testas under hösten.

Kommer jag då att bli riktig vegan? Inte än. Däremot har jag beslutat för att vrida om begreppsbilden. Istället för att tänka att man ska äta vegetarisk typ en gång i veckan så vänder jag på det och sätter köttet som det udda. Jag ska äta kött 1-2 gånger i veckan eller så äter jag inget kött alls om det blir så. Det vegetariska ska vara normen. Så får det bli.

Filmtajm och lite gnäll

Jag har på senaste tiden varit något så sjukt trött. Inte på livet utan mer som att man hela tiden tänker att det skulle vara skönt att gå och lägga sig. Man är sjukt trött varje morgon oavsett hur tidigt man än lagt sig kvällen innan. Av någon anledning funkar träningen bra i alla fall - tills nu. Fick något slags psykonervgrej i höger arm efter att ha gjort armhävningar i måndags vilket tvingade fram ett träningsuppehåll fram till idag. Testade lite lätt klättring med barnen vilket kändes helt ok i ungefär 45 minuter då det började göra ont i fingrarna. Självklart var det fingrarna i samma arm som den mystiska skadan. Vad kan detta vara?

I dagarna har jag tittat på två klätterfilmer - The Long Hope och The Wizards Apprentice. Jag började med att se LH som är en film om Dave MacLeods umbäranden att friklättra leden Longhope. Inte bara får vi bevittna svettig bestigning utan får även en underhållande lektion kring ledens historia. Förstabestigaren, Ed Drummond, dyker upp och trotsar sin Parkinsons för att återse leden. Ett klart gripande inslag. Filmen innehåller även ett svettigt segment om Indian Face efter själva Longhope. Filmen är otroligt sevärd för alla men om man är lite lagd åt det anglofila hållet är den ett måste. Bara att få några sköna gamla oneliners från Dawes känns skönt och bra.

Hur var då The Wizards Apprentice? Helt ok. Grym klättring och en helt ok berättad historia om en besatt pojke. Kul med lite bakgrund och föräldrarnas version. Tyvärr har jag svårt att gå igång på filmen. Det blir lite segt att det bara är Ondra som klättrar och dessutom på relativt få leder. Vi får höra honom skrika hans karakteristiska häxskrik gång på gång. Det är graddiskussioner. Vi får se mammans min. Det är tävling och vi får se inzoomade ansikten. Spänningen är olidlig. Jag vill snabbspola. Ondra ska bouldra men det känns som att det är mest fokus på graden. Det var kul att ha sett filmen men den lär nog inte ses många gånger igen.

Att förena nytta med nytta

Fortfarande upprymd efter gårdagens fina pass på KV så tänkte jag att ett härligt pass på motionscykeln skulle sitta som en smäck. Träningslusten är skyhög igen och det lutar åt att ledigheten precis gett utdelning. Först tänkte jag bara trampa och kolla lite skräckis medan brödet jäste. Men varför inte slå två flugor i en smäll och passa på att nöta in de nya jeansen lite? Få lite mileage sas. För att det inte skulle bli för otäckt så hade jag cykeltights på mig under jeansen. Som alla jeansfetischister redan vet så är cykling ett effektivt sätt att skapa slitningar. Strategin ska nog användas med försiktighet då jag vet att de som överanvänt cykling i slitningssyfte har snabbt fått en helt upplöst gren. Pungsvett är tydligen extremt tärande på jeanstyg...

Filmvalet då? Kanske en skräckis inte är det bästa valet trots allt. Varför inte en klätterrulle istället? Man får antagligen en viss input från filmer också. Det blev Reach som var ok men väldigt märkligt klippt. Hur kommer man på att inte ta med urtoppningar tex? Inte så mycket skitsnack, rätt oinspirerad musik men klart bättre än den segreggae som många filmmakare verkar gilla. 

Hur som helst, det går att förena nytta med nytta och få en stor dos nöje helt gratis. 

Jag har även läst 9 out of 10 climbers make the same mistakes precis. Blev inspirerad av en tråd i Christers kortlivade forum och köpte den till mig själv i julklapp. Kommer en recension snart.

Film och musik

Idag snöar det igen. Arbetet med att sopa gatorna ligger nere. Själv är jag semidäckad av någon skum åkomma. Vilken tur att det finns film att titta på. Här om dagen såg jag äntligen Between the Trees - den bästa klätterfilmen på länge. Inget trams, inget amerikanskt skrikande och pseudo/yoga-babblande, ingen epilepsiframkallande editering, inga klichémättade klipp på franska gubbar eller "coola" och "tokroliga" sekvenser på klättrarna. Bra musik, bra klättring, snyggt foto - det räcker bra så. Jag vill egentligen säga, typiskt engelskt, eftersom jag fick lite samma känsla som från One Summer men tvekar eftersom jag är lite av en anglofil. Men ändå liksom, det är ju så bra och det känns lite typiskt brittiskt. Varför gör inte de andra filmmakarna sådana här filmer för? Jämför BTT med tex Core. Ja, var ska man börja? Lika bra att konstatera att den här filmen kommer jag se många gånger. Den fick mig att bli så pass sugen på bouldring att jag låg vaken halva natten och tänkte på olika boulderproblem som jag vill göra. Jag låg och tänkte på hur jag ska filma dem också. Köpa en till kamera kanske...

Övriga filmer som förtjänar en rekommendation är Light the Wick och The way I see it.



Som ni märker har jag högre toleransnivå när skidåkare ska spexa och tramsa på film, men det beror bara på att de klarar av det. Klättrare är tyvärr inte särskilt tuffa och bör hålla sig från sånt i största möjliga mån. Det blir inte bra på film.

Alla vi som saknar Dio och blir illa till mods när vi tänker på Blackmore's nya karriärinriktning vet hur det känns. Man vill liksom uppleva allt det där igen utan att nöta sönder de gamla bitarna från förr. Alla vet att de inte håller för mer än kanske två genomlyssningar per år och då bör det ske under alkoholpåverkan samt i sällskap av gamla kamrater för att maximera den nostalgiska stämningen. Nå, jag satt och lyssnade av Devin Townsends (hjelte från Strapping Young Lad) låtskatt på Spotify och klickade på random runt i relaterade artister. Jag hittade i alla fall denne man:

Mycket uselt har han gjort men den här låten tycker jag kommer väldigt nära känslan som jag fick av Rainbow. Ocoolare än så här blir det inte heller men bra är det. Spotifylänkarna är här och här

Det var allt för idag kids. Snön faller utanför fönstret och våren känns mycket avlägsen. Allsvensk premiär om en vecka. Blir det en sommar utan bad men med stick?

Filmtajm

Eftersom jag varken tränar eller hittar på något annat intressant får jag sitta hemma och slanga film istället. Det senaste fyndet måste ju vara Grit Flick. Här har vi lågmälda britter, dunjackor, märkliga färgkombos, amatörmässig produktion, dimma, lite ångest och hård klättring - allt man behöver. Jag njuter extra mycket när Dunne dyker upp i rutan och pratar grader efter Gerty Berwick. Fantastiskt!



Samma helg lyckades jag med att köpa ett vin som fick omdömet ej prisvärt i Allt om Mat. Mycket nesligt. Jag läste dessutom först omdömet och tänkte att det är nog bäst att kolla upp flaskan jag köpte. Glömmer bort det och korkar upp skiten. Efter första sippen förstår jag direkt att det är den flaskan som jag läste om. Lyckades trots allt downa den med nachochips och guacamole vilket för övrigt var den enda kombon som gjorde vinet drickbart.

Sjuk

Det hela började i fredags tror jag. Fick för mig att det var dags att slå hastighetsrekord från jobbet. Trots stark motvind så fortsatte jag trampa som ett psyko vilket resulterade i ett totalt sammanbrott när jag kom hem. Jag satt på bron först helt apatisk och illamående, sedan vaknade jag upp dagen efter med ont i halsen. Trots detta illavarslande tecken så följde jag glatt med ut till Brudis, för lite ont i halsen har minsann aldrig stoppat mig! Detta resulterade i att jag låg i frossa, svettningar och muskelvärk ett tag efter hemkomst. Smart. Idag har jag lite ont i kroppen och ont i halsen. Ingen feber dock. Undra när man ska lära sig?

Hade ett trevligt pass med Pippin, Moritz och Arne på KV i lördags. Det gick nog bra för alla inblandade känns det som. Gjorde ett gäng svarta och hade bra tryck i kroppen längre än vanligt.


Har sett Core nu också. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Mycket kringtrams, klichéer och stereotyper. Samtidigt fantastisk klättring och foto. Det som slår mig efteråt är det finns något slags melankoli i filmen som liksom genomsyrar porträtten av klättrarna. Jag undrar om det är jag som blivit mindre klättrare eller om det är ett medvetet grepp av Chuck Fryberger. Intressant är det iaf och jag bör nog se filmen fler gånger innan den slutgiltiga domen faller.

Progression

Igår såg jag den fantastiska filmen Progression och fick ett sånt grymt sug efter klättring igen. Filmen är en av de få som lyckas beta av typ allt och komma undan med det. Helt utan att man får det där splittrade intrycket som lätt infinner sig när en filmmakare vill trycka in allt. Bra och insiktsfullt snack utan de värsta klychorna och stenhård klättring - precis vad man vill ha. Tänkte även på Jens och hans mantra kring träning vilket enligt mitt sätt att se på det får sig en rejäl törn i den här filmen. Sharma och Patxi presenteras till en början som varandras motstaser men efter ett tag så inser man att besattheten och den nästan maniska inställningen till klättring är exakt likadan. Sharma flyttar till Spanien och klättrar som ett psyk för att sätta sitt drömprojekt och är sedan redo att bosätta sig i öknen för att lyckas. En av hans bisittare på slutet säger att när han äntligen sätter leden kommer ingen av dem att någonsin sätt sin fot där igen. Uppoffring någon?

Det enda negativa är att Englandssekvensen är för kort. Känns som bara den hade räckt till en egen film men man kan ju inte få allt. Handsvett utlovas! Köp eller ladda genast!

Jag har nu också genomfört ett pass på vinden. 1 set/3 reps i minuten så länge man orkar. Klarade 23 minuter + 2 reps = 71 PU alltså. Avslutade med BC, mage och axelpress 2 varv. Nu ska jag ner och smaka på hur mitt äppelbröd blev. Degen blev riktigt jobbig så nu är det bäst att brödet levererar.