måndag 28 juni 2010

Kolla fotboll? Ja, tack. Bira? Ja, tack.

Jag har precis börjat återhämta foten från en typ av överbelastning från löpningen. Känner att jag håller på att bli galen av att inte få träna. Tyvärr har ju även VM en högst negativ åverkan på formen. Inte nog med att man hela tiden måste synka allt med matcherna utan det blir en hel del spånken också. Omgiven av halvalkoholistiska fotbollsälskare blir man ju helt enkelt TVUNGEN att dricka sprit. Frusna margisar, rosé med is och öl förstås tillsammans med lite nötter och fotboll är ju helt magiskt. Inte fullt lika magiskt dagen efter när man ska försöka träna och påminns att det dessutom gick ett paket knaster. Man får väl trösta sig med att mästerskapen trots allt bara inträffar vart annat år och jag tittar inte på någon annan sport.

Nu bär det av upp till norr en sväng. Löparskorna är med och jag ska fortsätta med jobbet att ändra löpsteg. Ny Mac har jag dessutom hämtat ut. Ska bli intressant att se om man åker dit och blir en sån där jobbig fanboy. Åh, Mac är bara så braaaa! Allt är bättre! Man kan importera bilder jätteenkelt! Steve Jobs har förändrat mitt liv

söndag 13 juni 2010

Nya tag

Efter en tragisk vecka och ett ofrivilligt uppehåll så är Phatcat tillbaka i träningen. Sabbade ju knät och fick en gigantisk blåsa på lilltån efter ett löppass förra lördagen. Dum som man är så drog jag iväg för att springa milen för första gången trots att jag hade sprungit dagen innan samt kände av knät redan när jag satte iväg. Priset blev en veckas utebliven träning och flippisar på jobbet eftersom jag inte kunde ha skor på mig. När ska man lära sig, frågar han sig för 37:e gången?

Igår blev det KV med PG. Värmde med lite oinspirerad klättring på nya problem sedan blev det tunnel. Tog slut ganska snabbt men det var väntat. Träningsvärk idag = bra. Mer tunnel lär det bli iaf.

Idag bytte jag däck på cykeln och rengjorde kedjan osv. Har köpt ett lite fetare däck för att slippa oroa mig för punkteringar hela tiden. Drog en runda på drygt 3 mil och passade på att titta på klippor samtidigt. Hittade en jättefin slab som tyvärr ligger helt isolerat. Funderar ändå på att testa den när man inte har något annat för sig. Lyckades inte ta mig till den plats som jag trodde mest på eftersom det inte går någon väg dit. Får bli en kombinerad cykel/löprunda nästa gång. Tyckte det såg ut att finnas DWS-möjligheter också men det är förstås omöjligt att bedöma på det avståndet.

onsdag 2 juni 2010

Segt

Seg period just nu. Har haft svullen hals och varit rejält trött ett par dagar nu. Känns inte riktigt på topp. Gick tom till läkare för att kolla så det inte var halsflussen som hade återvänt. Dottern går och hostar slem, det är pollen i luften och betygshetsen är i sin slutfas så det finns förstås en del yttre faktorer som skulle kunna bidra till tillståndet. Dock fick jag min nya Garmin Forerunner 305 igår vilket väckte lusten i mig igen.




Riktigt kul pryl med gps och annat skoj. Testade att cykla med den idag vilket innebar att jag reda på bla maxhastighet, maxpuls och massa andra intressanta grafer. Nördigt men kul.

Klättrade igår med PG på KV. Typiskt mellanpass där de nya svarta gick relativt lätt men vitt var för hårt. Kan inte tagga igång riktigt. Vi pratde lite kring det hela och det är nog dags att börja köra rena tunnelpass. Behövs lite omväxling nu känns det som.

fredag 28 maj 2010

Veckan som gick

Har känt mig trött och lite sliten hela veckan. Cyklingen har varit ok men fick punka i tisdags så jag fick ringa efter en polare. Dagen efter fick jag pyspunka på samma ställe men lyckades ta mig hem för egen maskin. Självklart hade jag inga prylar med mig eftersom de låg hemma. Smart. Det är ju riktigt kul att cykla men tyvärr verkar mina lår växa oroväckande fort. Deffen blir långsamt bättre men vikten ligger kvar på modiga 82-83 pannor fortfarande. Har en vilopuls på cirka 50 just nu vilket kan anses som bra. Har en märklig känning i högerhanden som märks av när jag ska krimpa. Kan ha att göra med min bisarra svullnad på handleden som jag tejpar ner när jag tränar.

Klättrade med gänget på KV i torsdags. Flashade några svarta lätt och jobbade på några vita. PG sade klokt att det är dags att step up nu. Vi var på väg till Wong först men det stänkte en del så det blev inne istället. Känns som att man inte är så taggad på plast just nu. Det går liksom inte att komma igång där inne. Man vill ut. Trist att man har ett sånt späckat schema.

Har beslutat att enarms är off. Kommer bara att skada mig. Handleden håller knappt för vanlig klättring så det känns tyvärr som att det målet måste droppas.

lördag 22 maj 2010

Wong Sai

I torsdags var jag och PG ute efter jobbet och klämde på Wong Sai. Det gick väl så där. Jag kunde av någon anledning inte krimpa med högerhanden. Dessutom hade jag glömt bort hur jag skulle utföra flyttet från rampen till stora greppet. Lagom till det var dags att åka hem kom jag på det igen. I övrigt kändes det relativt bra. Det börjar rent utav kännas möjligt snart. PG hade också tydligt glömt bort hur man klättrar och kämpade med ett grepp som han satt fast på förra gången. Han är dock ett flytt bort från att göra problemet. Bättre fricke så sitter den nog där.



De nya pjucksen funkade mycket bra btw. Jag höll till och med på att fastna i en hälkrok vid ett tillfälle. Ingen smärta att tala om heller.

Cyklade till jobbet i torsdags igen men var noga med att hålla ett lite makligare tempo. Det gick ända rätt fort. Testade att lyssna på musik samtidigt vilket var väldigt skönt. Avslappnande att slippa vindbruset och samtidigt peppande med lite gangsta rap som på något sätt ger lite extra kraft.

tisdag 18 maj 2010

Halsfluss och Dio

Ja, det var halsfluss. Mao så bör jag inte ha dåligt samvete för cyklingen. Fick penicillin i lördags och blev snabbt bättre. Tyvärr blev det en lång period utan träning. Vill ju komma igång med cyklingen men vet inte riktigt när det är safe att trampa igång igen. Funderar på att köra i morgon men samtidigt kanske det är bäst att vänta.

Körde på KV idag i värmen och fukten. Tyckte det gick rätt risigt eftersom jag inte rörde mig på de 2 nya svarta. Dock antydde Matilda senare att det inte var något att hänga läpp över. Det var tydligen inte några normala problem. Reppade istället några andra svarta ganska lätt. Körde lite övningar och stretchade som avslutning.

Köpte ett par dosor också. Mad Rock Demon blev det då det fanns ett par som passade perfekt. 799 spänn är inte mycket att snacka om heller. Ska bli intressant att testa dem ute.



I söndags dog Dio i cancer endast 67 år gammal. Han var min kanske största idol jag haft. Mitt musikaliska uppvaknande skedde när jag hörde Man on the Silver Mountain på Rainbows första platta. Den rösten förändrade allt. Och vilka texter sedan! Jag kan fortfarande få tårar i ögonen av vissa låter trots att jag lyssnat på dem nästan hela mitt liv. Rainbow 75-78 och Black Sabbath 80-82 kvalar lugnt in på listan som den bästa musik som någonsin gjorts. Därtill måste jag nästan utnämna Live Evil till den kanske bästa live-plattan of all time. Rest in peace. Still I'm Sad.

fredag 14 maj 2010

Sjuk

Det hela började i fredags tror jag. Fick för mig att det var dags att slå hastighetsrekord från jobbet. Trots stark motvind så fortsatte jag trampa som ett psyko vilket resulterade i ett totalt sammanbrott när jag kom hem. Jag satt på bron först helt apatisk och illamående, sedan vaknade jag upp dagen efter med ont i halsen. Trots detta illavarslande tecken så följde jag glatt med ut till Brudis, för lite ont i halsen har minsann aldrig stoppat mig! Detta resulterade i att jag låg i frossa, svettningar och muskelvärk ett tag efter hemkomst. Smart. Idag har jag lite ont i kroppen och ont i halsen. Ingen feber dock. Undra när man ska lära sig?

Hade ett trevligt pass med Pippin, Moritz och Arne på KV i lördags. Det gick nog bra för alla inblandade känns det som. Gjorde ett gäng svarta och hade bra tryck i kroppen längre än vanligt.


Har sett Core nu också. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Mycket kringtrams, klichéer och stereotyper. Samtidigt fantastisk klättring och foto. Det som slår mig efteråt är det finns något slags melankoli i filmen som liksom genomsyrar porträtten av klättrarna. Jag undrar om det är jag som blivit mindre klättrare eller om det är ett medvetet grepp av Chuck Fryberger. Intressant är det iaf och jag bör nog se filmen fler gånger innan den slutgiltiga domen faller.