Alpmisär och hockeykul

Årets alpresa bör väl benämnas som ett antiklimax. Förberedelserna var bra, likaså formen. Det fanns massor med snö och prognosen såg i alla fall lovande ut. Jag hade till och med fixat lavinspade till min sidekick för att kanske få till lite roligare äventyr. Tyvärr blev det inget av det.

Första kvällen på pizzerian började det kännas i halsen. Jag blev sjukare för varje dag som gick och till slut orkade jag knappt åka i pisten. Det var nollsikt och hård vind men perfekt snö i tre dagar men då var min kompanjon i så dålig form att han inte ville åka offpist. Jag fick alltså åka själv vilket effektivt hindrade mig från de riktigt intressanta åken. Sedan blev det strålande sol och plusgrader. Tyvärr var jag vid det här laget så sjuk att jag inte ens kunde njuta av afterski i solen. Snön var så blöt att all åkning var rätt meningslös. En pistör dog i en relativt liten blötsnölavin under veckan. Inget som höjde stämningen direkt. På det hela taget blev detta en rätt tragisk resa. Jag är fortfarande sjuk dessutom så ingen träning sedan hemkomsten. Det enda positiva är att jag återfann min GoPro som jag lyckades tappa i skogen och att jag inte blev fet som vanligt. Alltid något...

Idag håller alla tragiska gårdare käften för en gångs skull. Sveriges i särklass drygaste och värsta kappvändare till fans kurar hemma och hoppas att ingen ska nämna hockeyn. Elitseriens mest överskattade lag ska kvala och vi är många som ber till Gud att de åker åt helvete. Så till er som genom den här säsongen har varit sugna på att prata hockey när AIK legat på kvalplats - var är ni nu? 

Dagens citat

"- Det blir inte riktigt någon debatt någonsin. Jag tycker att motståndarna är så lama, de saknar egentligen täckning för någonting. Det enda som motståndarna kommer upp med är vad studier visar. Och det vet ju alla, att det finns ju lika många långsiktiga studier som visar för och emot all typ av kosthållning.

- Jag tycker att det blir töntigt att man sitter och eggar upp sig på det sättet. Säger att det är farligt. Man ska inte äta kolhydrater, jag tycker det är så himla självklart, säger hon."

Katrin Zytomierska visar upp sitt förakt mot bildning, intellektualitet och forskning. Hon berättar om hennes fantastiska viktnedgång på 25 kilo - efter sin graviditet! Tänk så bra LCHF måste vara! Katrin har dessutom en bok ute som hon vill sälja till just dig. Man undrar lite smått vad den polska barnflickan som "rymde" och sedan fick en förbannelse över sig av Katrin har med det hela att göra. Enligt Katrin själv så verkar i alla fall inte barnflickan ha gått på LCHF.

”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” ”Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som kan polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne.” ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor.” ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”

Läs gärna vidare här för mer information om frågan. På samma sida synas LCHF-rörelsens guru i Tabues skitsnack.

Katrin som fetto

Död eller sovande?

Allt började med jug en gång för länge sedan. Kommer ihåg att Magnus Eriksson skickade ett meddelande av något slag (hur gjorde man vid 90-talets slut?) om att jag var tvungen att regga mig på jug. Alla var där, påstod han glatt. Det var början på en bisarr och underbar resa. Kontakter har knutits, resor har företagits och sprit har konsumerats. Det har även klättrats en del och nog känns det som att mycket av det som hände hade till viss del med att jug fanns. Alla dessa människor som man tjafsade eller ryggdunkade med. Alla dessa fantastiska trådar som man under mörka vinterkvällar kunde sitta och läsa och garva åt flera år senare.

Sedan blev det stopp. Någon fick nog och drog ut kontakten. Ibland kan man undra vem eller vilka som var orsaken. Var det karbinkidzen? Jag och DD? Eller var det helt enkelt så att det hade blivit en sida för stockholmare? Det hade faktiskt varit kul att veta nu när jag tänker på det. Var vi så jävla osköna egentligen?

Kort därefter gör bloxc entre på scenen. Snabbt hittar många av jugs tongivande skribenter dit och kröner det nya hemmet med att basha det gamla och namedroppa Tranströmmer långt innan Nobelpriset. Trådarna höll sig aldrig till ämnet särskilt länge och fanns jag och Christobal i samma tråd slutade det ofta i fotboll. Det var ofta bra och ibland fantastiskt. Jag skulle kunna sitta och länka i evighet men väljer att inte göra det. Tyvärr tog även detta slut med en rysk attack. Sidan dog tillfälligt men var nere nog länge för att folk skulle tappa lusten. Resten är nutid kan man säga.

Bouldringsvea dök upp. Tjafs om namnet. Bloxc tillbaka. Stockholmsklättring slår upp dörrarna. Ingen skriver något.

Jag vet att folk tyckte att stämningen på jug/bloxc var skum och någon skrev att man inte riktigt kände sig hemma där. Jag förstår det. Dock verkar det som att underhållningsvärdet i ett forum beror på om det finns ett par aktiva skribenter som kanske skriver kontroversiella saker, trampar folk på tårna och tramsar. Om alla är överens och ödmjuka så finns det inget diskussionsunderlag eller underhållning. Man kan jämföra med klackarnas roll för fotboll och hockey. Djurgården ville för ett antal år sedan få bort klacken från Globen eftersom man trodde att barnfamiljer och slipsar skulle ta deras plats. Man trodde att om högljudda och stökiga supportrar försvann skulle de ersättas av bättre supportrar. Detta hände som vi alla vet inte. Det blev stendött och alla försvann.

Vad kommer att hända nu? Är internetscenen, som vi känner den, död? Är det nervöst avvaktande i sann hipsteranda? Vad väntar i så fall folk på?

Jag saknar tjafset, humorn, påhoppen, tramset och allvaret. Jag saknar att allt detta kunde rymmas i en och samma tråd. Jag saknar det låga och höga. Jag saknar de bländande skribenterna. Jag saknar norrlandsklanen, karbinkidsen, gubbarna och meningsmotståndarna. Jag saknar fotbollsdiskussionerna och de bitska kommentarerna om fotbollsdiskussionerna. Ibland saknar jag till och med min egen persona. Han som var som mig men lite elakare och grälsjukare. Lite snyggare och bättre på att klättra. Vad händer med dig nu?

Framsteg?

Träningsdosen har ökat om man enbart tittar på mängden klättring. Den totala träningsmängden är dock halverad. Trots lite förkylning så känns formen helt ok. Fler vita problem känns som möjliga redan från början. Förut behövde man nästan bara titta på greppen för att leta vidare. Flera svarta behöver man knappt anstränga sig på. Vikten är på väg ner tror jag. Vägde under 79 för första gången på länge här om dagen och då hade jag dessutom inte druckit sprit kvällen innan så ingen uttorkning förelåg. 

Kör fortfarande PF och trivs mycket bra med det. Magen är generellt bättre trots att jag slarvar en del på helgerna och ofta dricker nåt glas vin framåt kvällen. Tyvärr innebär skolmaten ett svårlöst problem. Den är nämligen fruktansvärd och försvårar en hel del eftersom man aldrig vet vad man får. Ibland serveras vattnig soppa eller pannkakor vilket inte riktigt funkar ihop med PF. För att fixa dagarna måste jag ha en redig dos protein och gärna inte toksnabba kolhydrater. Funderar  just nu på vad man skulle kunna göra istället för skolmat. Ta med matlåda varje dag är dömt att misslyckas eftersom jag är dålig på att planera. Protein och havregryn skulle kunna funka. Ägg och tonfisk? Storkok? Tips mottages gärna.

Filmtajm och lite gnäll

Jag har på senaste tiden varit något så sjukt trött. Inte på livet utan mer som att man hela tiden tänker att det skulle vara skönt att gå och lägga sig. Man är sjukt trött varje morgon oavsett hur tidigt man än lagt sig kvällen innan. Av någon anledning funkar träningen bra i alla fall - tills nu. Fick något slags psykonervgrej i höger arm efter att ha gjort armhävningar i måndags vilket tvingade fram ett träningsuppehåll fram till idag. Testade lite lätt klättring med barnen vilket kändes helt ok i ungefär 45 minuter då det började göra ont i fingrarna. Självklart var det fingrarna i samma arm som den mystiska skadan. Vad kan detta vara?

I dagarna har jag tittat på två klätterfilmer - The Long Hope och The Wizards Apprentice. Jag började med att se LH som är en film om Dave MacLeods umbäranden att friklättra leden Longhope. Inte bara får vi bevittna svettig bestigning utan får även en underhållande lektion kring ledens historia. Förstabestigaren, Ed Drummond, dyker upp och trotsar sin Parkinsons för att återse leden. Ett klart gripande inslag. Filmen innehåller även ett svettigt segment om Indian Face efter själva Longhope. Filmen är otroligt sevärd för alla men om man är lite lagd åt det anglofila hållet är den ett måste. Bara att få några sköna gamla oneliners från Dawes känns skönt och bra.

Hur var då The Wizards Apprentice? Helt ok. Grym klättring och en helt ok berättad historia om en besatt pojke. Kul med lite bakgrund och föräldrarnas version. Tyvärr har jag svårt att gå igång på filmen. Det blir lite segt att det bara är Ondra som klättrar och dessutom på relativt få leder. Vi får höra honom skrika hans karakteristiska häxskrik gång på gång. Det är graddiskussioner. Vi får se mammans min. Det är tävling och vi får se inzoomade ansikten. Spänningen är olidlig. Jag vill snabbspola. Ondra ska bouldra men det känns som att det är mest fokus på graden. Det var kul att ha sett filmen men den lär nog inte ses många gånger igen.

Att förena nytta med nytta

Fortfarande upprymd efter gårdagens fina pass på KV så tänkte jag att ett härligt pass på motionscykeln skulle sitta som en smäck. Träningslusten är skyhög igen och det lutar åt att ledigheten precis gett utdelning. Först tänkte jag bara trampa och kolla lite skräckis medan brödet jäste. Men varför inte slå två flugor i en smäll och passa på att nöta in de nya jeansen lite? Få lite mileage sas. För att det inte skulle bli för otäckt så hade jag cykeltights på mig under jeansen. Som alla jeansfetischister redan vet så är cykling ett effektivt sätt att skapa slitningar. Strategin ska nog användas med försiktighet då jag vet att de som överanvänt cykling i slitningssyfte har snabbt fått en helt upplöst gren. Pungsvett är tydligen extremt tärande på jeanstyg...

Filmvalet då? Kanske en skräckis inte är det bästa valet trots allt. Varför inte en klätterrulle istället? Man får antagligen en viss input från filmer också. Det blev Reach som var ok men väldigt märkligt klippt. Hur kommer man på att inte ta med urtoppningar tex? Inte så mycket skitsnack, rätt oinspirerad musik men klart bättre än den segreggae som många filmmakare verkar gilla. 

Hur som helst, det går att förena nytta med nytta och få en stor dos nöje helt gratis. 

Jag har även läst 9 out of 10 climbers make the same mistakes precis. Blev inspirerad av en tråd i Christers kortlivade forum och köpte den till mig själv i julklapp. Kommer en recension snart.

Nytt år

Nytt år och ledighet. Optimala förhållanden för att missköta sin träning och kost. Det har blivit sporadisk PF under ledigheten och träningen har lidit av olika anledningar. Hur formen är är svårt att säga men den verkar inte vara helt usel. Efter julen meddelade Björn att det skulle klättras ute i Orminge och i fantastiskt väder så körde ett litet gäng på White Trash, Skinny Puppy och Wong Sai. Till min förvåning så kändes det bra. Min gamle nemesis, WT, kändes förvånansvärt timid och med lite mer vilja kanske man kan plocka den i år. Det var kul att köra ute och det är i sig en framgångsfaktor. Det bådar gott inför det nya året.

Som traditionen bjuder har jag inhandlat ett par nya råa jeans i dagarna. Ett par Denim Demon som ska gås in med kärlek. De gick lös på 500 spänn hos Solo så jag kunde inte låta bli. En kul grej var att personalen hyllade mina 2 år gamla Naked & Famous-jeans. Alltid kul med folk som förstår vilket jobb som ligger bakom att gå in japansk rådenim. Denim Demon är ett kul märke som känns kul att supporta. Hoppas nu att jeansen levererar.