Lycka trots allt

Man faller och reser sig upp. Man faller igen och reser sig upp igen. Man har väl liksom inget val egentligen? Man blir sällan gladare av att ge upp, sätta sig och tjura eller skylla på vad det nu är man brukar skylla på. Min söndag var ett sånt där test of faith där det kändes som om kosmos ville säga något. Liksom Gud satte någon stackare på prov i gamla testamentet när tron inte var av det rätta virket eller kanske när det verkligen var av det rätta virket. Nå, premiär på Råsunda. Den sista någonsin. Årskort inköpt. Så där mysigt sugen på kanske tre bira innan match. Lite soft fira att det är igång och att jyrgårn har åkt ur elitserien. Tänkte hinna med att stryka något från jobbiga listan (mer om den senare) innan avfärd.

Istället spenderades söndagen med att fixa ny frys eftersom den gamla la av. Ingen körde ut eftersom det var söndag så det var bara att ringa runt bland polare och bekanta för att hitta någon som hade bil med dragkrok. Hyra släp, släpa hem, släpa in. Hemmet i kaos, inget fixat, ingen match, astrött och 9000 pistoler fattigare. Deppa ihop? Nä, det var inte så farligt trots allt. Matchen var tydligen helt värdelös och det snöade och var iskallt. Pengarna då? Nja, trist kanske men förr eller senare måste man ju byta dessa grejer. Har man tur får man några bonusår men trista byta vitvaror får man ju stå ut med som husägare. Man har liksom inget annat val.

Jag bryter inte ihop men det kan hända att man tjurar och tycker livet suger. Man går och håller käft och tycker folk i allmänhet är idioter. Men nu är det så att Lotta lånade ut boken The Happiness Project och trots viss inledande skepsis så har jag blivit riktigt inspirerad av boken. Ett av de tidiga grejerna i boken är att skriva en lista på små och stora saker som måste göras. På vår lista här hemma står bland annat fixa listen i köket, köp utemöbler, se över försäkringar osv. Här om dagen fick jag stryka första grejen på listan - sätt upp fingerbrädan! Den har legat i olika hörn, man har snubblat på den, den har hängt ute, man har funderat på var den ska hänga. Nu är det gjort och det känns riktigt bra.

Klättringen går bra i övrigt men i måndags fick passet ett abrupt slut av en riktig praktflapper. Precis när man hade fått upp värmen fick man åka hem istället. Min vana trogen kommer förstås bildbevis. Det är ju viktigt att alla får se hur tuff jag är. I morgon är det dags igen tror jag. Det gör fortfarande riktigt ont så man får se hur hårt det blir...

Micah True död!

Idag kom beskedet att Micah True aka Caballo Blanco har hittats död. Han dog under en löprunda under oklara omständigheter. Mer fakta kan man läsa här. Micah blev känd genom boken Born to Run där han springer rakt in i läsarens hjärta. För mig som nybliven löpare måste jag säga att Micah var en av dem som fick mig att inse hur vackert löpning kan vara. Man behöver inte se löpning som något som ska genomlidas eller en trist väg till en godtagbar kondis. Löpning kan vara njutning, meditation och naturupplevelse. Det kan innebära att få vara ensam med sina tankar och att vistas i en vacker skog. Ibland får man känna av den där härliga känslan av att pressa sig, känna sig stark eller bara vara den som trotsar risigt väder. Micah sprang minimalistiskt och för sig själv. Han var organisatören bakom The Copper Canyon Ultra Marathon som han anordnade för att hjälpa indianstammen som han levde och sprang med. Dock var han aldrig någon som hade tävlandet som drivkraft. För honom var löpningen orsak nog. Han  sammanfattade sin syn på löpning så här:

To Run Free in Peace is to win.

Punka och periodisk fasta

Problemet med punkteringar fortsätter. Efter förra veckans tragedi så åkte jag till Cykloteket för att få hjälp. Jag fick ett gott bemötande men de kunde inte utröna vad som hade hänt. Han som jobbade där hade aldrig hört eller sett något liknande. Jag fick i alla fall en ny uppsättning däck och slangar och blev instruerad i hur man gör och vad man ska undvika. Passade på att köpa en ny sadel också.

Dagen efter var det dags att cykla till jobbet. Testade faktiskt att köra utan frulle och bara lite BCAA istället. Var illamående halva vägen och det gick riktigt tungt. Fyllde inte på med något efteråt heller.
På hemvägen kom så punkteringen, men som tur var så inträffade den när jag bara var typ en kilometer hemifrån så det blev att gå hem. Hålet satt på exakt samma ställe som de andra - vid ventilen mot däcket till. Det måste vara slangarna som det är fel på!
Idag cyklar jag igen med en ny slang. Blir det knas igen så måste jag nästan byta märke helt och hållet. Kanske får börja köra på Marathon Plus till och med - trots att det känns jobbigt med däck som väger nästan 1 kg styck!

När det gäller den periodiska fastan så går det verkligen framåt. Här om dagen stod vågen på under 78 kg vilket minsann var ett antal år sedan det inträffade. Det innebär nästan 4 kg minskning från min vanliga trivselvikt på runt 82-strecket. Fettet på sidan av magen är nästan helt borta och definitionen är bättre än den varit på mycket länge. Inga negativa effekter att rapportera heller. I klättringen märks det faktiskt också en del. Senast skickade jag en vit och ett gäng svarta. Dessutom höll kraften i hela 3 timmar! Detta trots att de svarta generellt upplevs svårare nu. Magen mår bra men jag tror ibland att den reagerar på vissa kosttillskott som man stoppar i sig. Testar just nu ett slags kreatinpulver innan klättringen, BCAA på morgonen innan och efter cyklingen och något slags proteintillskott efter träningen. Anledningen till denna mängd är att det var så billigt på gymgrossisten att jag kanske blev lite carried away sas.

Nu sitter jag på jobbet och tänker att jag vill ta mig hem utan punktering, köpa lite rosevin och kanske hinna till KV en snabbis. Snart är det helg och solen skiner!

Cykelpendling och hockeykul

Igår var det dags för premiärcykling till jobbet. Nya Conti SuperSport Plus och slangar inhandlade. Däcken ska vara väldigt punkteringsäkra och dessutom rätt snabba förhållandevis. Premiärturen var tung förstås men inte så där vidrig som den kan vara. Tyvärr var bakdäcket platt när jag skulle hem igen. Av med allt och testade att laga hålet som satt precis vid ventilen men på utsidan sas. Drygt halvvägs fick jag kliva av och pumpa igen. Tänkte nog att det var lagningen som var kass. Nästan hemma så fick jag punka på framdäcket - vid ventilen. Lagade det hemma och pumpade vilket resulterade ett nytt hål - vid ventilen igen! Årets andra antiklimax var ett faktum. Frågan kvarstår dock. Är detta ett konstruktionsfel eller har jag missat något? Ska nog åka förbi Cykloteket någon kväll och reda ut detta...

Alldeles precis så förlorade jyrgårn hemma mot Rögle i den härliga kvalserien. Trots mitt svala hockeyintresse så var jag tvungen att skippa 10 minuter av Biggest Loser för att se slutet av matchen och den härliga förnedringen. Detta är till och med roligare än att AIK slår serievinnarna Luleå i två raka matcher.

Alpmisär och hockeykul

Årets alpresa bör väl benämnas som ett antiklimax. Förberedelserna var bra, likaså formen. Det fanns massor med snö och prognosen såg i alla fall lovande ut. Jag hade till och med fixat lavinspade till min sidekick för att kanske få till lite roligare äventyr. Tyvärr blev det inget av det.

Första kvällen på pizzerian började det kännas i halsen. Jag blev sjukare för varje dag som gick och till slut orkade jag knappt åka i pisten. Det var nollsikt och hård vind men perfekt snö i tre dagar men då var min kompanjon i så dålig form att han inte ville åka offpist. Jag fick alltså åka själv vilket effektivt hindrade mig från de riktigt intressanta åken. Sedan blev det strålande sol och plusgrader. Tyvärr var jag vid det här laget så sjuk att jag inte ens kunde njuta av afterski i solen. Snön var så blöt att all åkning var rätt meningslös. En pistör dog i en relativt liten blötsnölavin under veckan. Inget som höjde stämningen direkt. På det hela taget blev detta en rätt tragisk resa. Jag är fortfarande sjuk dessutom så ingen träning sedan hemkomsten. Det enda positiva är att jag återfann min GoPro som jag lyckades tappa i skogen och att jag inte blev fet som vanligt. Alltid något...

Idag håller alla tragiska gårdare käften för en gångs skull. Sveriges i särklass drygaste och värsta kappvändare till fans kurar hemma och hoppas att ingen ska nämna hockeyn. Elitseriens mest överskattade lag ska kvala och vi är många som ber till Gud att de åker åt helvete. Så till er som genom den här säsongen har varit sugna på att prata hockey när AIK legat på kvalplats - var är ni nu? 

Dagens citat

"- Det blir inte riktigt någon debatt någonsin. Jag tycker att motståndarna är så lama, de saknar egentligen täckning för någonting. Det enda som motståndarna kommer upp med är vad studier visar. Och det vet ju alla, att det finns ju lika många långsiktiga studier som visar för och emot all typ av kosthållning.

- Jag tycker att det blir töntigt att man sitter och eggar upp sig på det sättet. Säger att det är farligt. Man ska inte äta kolhydrater, jag tycker det är så himla självklart, säger hon."

Katrin Zytomierska visar upp sitt förakt mot bildning, intellektualitet och forskning. Hon berättar om hennes fantastiska viktnedgång på 25 kilo - efter sin graviditet! Tänk så bra LCHF måste vara! Katrin har dessutom en bok ute som hon vill sälja till just dig. Man undrar lite smått vad den polska barnflickan som "rymde" och sedan fick en förbannelse över sig av Katrin har med det hela att göra. Enligt Katrin själv så verkar i alla fall inte barnflickan ha gått på LCHF.

”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” ”Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som kan polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne.” ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor.” ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”

Läs gärna vidare här för mer information om frågan. På samma sida synas LCHF-rörelsens guru i Tabues skitsnack.

Katrin som fetto

Död eller sovande?

Allt började med jug en gång för länge sedan. Kommer ihåg att Magnus Eriksson skickade ett meddelande av något slag (hur gjorde man vid 90-talets slut?) om att jag var tvungen att regga mig på jug. Alla var där, påstod han glatt. Det var början på en bisarr och underbar resa. Kontakter har knutits, resor har företagits och sprit har konsumerats. Det har även klättrats en del och nog känns det som att mycket av det som hände hade till viss del med att jug fanns. Alla dessa människor som man tjafsade eller ryggdunkade med. Alla dessa fantastiska trådar som man under mörka vinterkvällar kunde sitta och läsa och garva åt flera år senare.

Sedan blev det stopp. Någon fick nog och drog ut kontakten. Ibland kan man undra vem eller vilka som var orsaken. Var det karbinkidzen? Jag och DD? Eller var det helt enkelt så att det hade blivit en sida för stockholmare? Det hade faktiskt varit kul att veta nu när jag tänker på det. Var vi så jävla osköna egentligen?

Kort därefter gör bloxc entre på scenen. Snabbt hittar många av jugs tongivande skribenter dit och kröner det nya hemmet med att basha det gamla och namedroppa Tranströmmer långt innan Nobelpriset. Trådarna höll sig aldrig till ämnet särskilt länge och fanns jag och Christobal i samma tråd slutade det ofta i fotboll. Det var ofta bra och ibland fantastiskt. Jag skulle kunna sitta och länka i evighet men väljer att inte göra det. Tyvärr tog även detta slut med en rysk attack. Sidan dog tillfälligt men var nere nog länge för att folk skulle tappa lusten. Resten är nutid kan man säga.

Bouldringsvea dök upp. Tjafs om namnet. Bloxc tillbaka. Stockholmsklättring slår upp dörrarna. Ingen skriver något.

Jag vet att folk tyckte att stämningen på jug/bloxc var skum och någon skrev att man inte riktigt kände sig hemma där. Jag förstår det. Dock verkar det som att underhållningsvärdet i ett forum beror på om det finns ett par aktiva skribenter som kanske skriver kontroversiella saker, trampar folk på tårna och tramsar. Om alla är överens och ödmjuka så finns det inget diskussionsunderlag eller underhållning. Man kan jämföra med klackarnas roll för fotboll och hockey. Djurgården ville för ett antal år sedan få bort klacken från Globen eftersom man trodde att barnfamiljer och slipsar skulle ta deras plats. Man trodde att om högljudda och stökiga supportrar försvann skulle de ersättas av bättre supportrar. Detta hände som vi alla vet inte. Det blev stendött och alla försvann.

Vad kommer att hända nu? Är internetscenen, som vi känner den, död? Är det nervöst avvaktande i sann hipsteranda? Vad väntar i så fall folk på?

Jag saknar tjafset, humorn, påhoppen, tramset och allvaret. Jag saknar att allt detta kunde rymmas i en och samma tråd. Jag saknar det låga och höga. Jag saknar de bländande skribenterna. Jag saknar norrlandsklanen, karbinkidsen, gubbarna och meningsmotståndarna. Jag saknar fotbollsdiskussionerna och de bitska kommentarerna om fotbollsdiskussionerna. Ibland saknar jag till och med min egen persona. Han som var som mig men lite elakare och grälsjukare. Lite snyggare och bättre på att klättra. Vad händer med dig nu?