Första och sista

Det ska vara en första och sista för allt. Här om dagen gick jag i backen med cykeln för första gången till exempel. Frost på taken men ändå plusgrader på termometern. Drar iväg och kör klokt. Inga tvära kurvor eller kraftiga inbromsningar alltså. Sedan kommer jag upp mot Fiskis där jag förra säsongen hade en hårig 3-punktsslide och höll på krocka med en lastbil. Hinner tänka att det inte känns helt stabilt för att sedan ligga på marken och glida fram med båda fötterna fortfarande fast i pedalerna. Knä, höft och sedan armbåge tar emot smällen. Gör inte särskilt ont som tur är. Tänker först att det var turligt nog inga bilar i närheten. Sedan blir jag orolig för cykeln för att till sist tänka att det var ju skönt att slippa bli skadad så man inte missar klättring. Ja, det var det. Man brukar ju säga att det inte är om man ramlar utan när. Det otäcka var nog att det gick så snabbt och var så oväntat. Man kanske får ta och köpa dubbdäck trots att det tar emot.

Nu snart åker jag in mot Råsunda för att gå på den sista matchen som kommer att spelas där. Någonsin. Det handlar om AIK - Napoli och en kamp om ett avancemang i Europa League. Det känns faktiskt vemodigt trots att den gamla borgen är sliten och trist. Var ska vi nu stå och dricka bira innan match? Hur kommer det bli på nya arenan? Kommer det bli samma stämning? En sak kommer jag i alla fall inte sakna och det är kylan på Norra Stå. Hur många gånger har man inte stått där och frusit häcken av sig i blåst och regn?
Alla dessa minnen. All extas, ilska, och gemenskap. Alla tårar och sånger. De gånger man gått därifrån i ren frustration och när man bara står och skriker av glädje.

Farväl Råsunda. Vi har haft ett fint decennium tillsammans. Vila i frid.

Eufori och Tragedi

Första matchen någonsin på nya nationalarenan. England står som motstånd. Det är typ fullsatt. Zlatan visar världen att han är en av de bästa. Han gör fyra mål. Avslutar med ett magiskt mål. Fest på läktaren? Nä, det var knäpptyst. Jag har aldrig hört 50000 pers låta så lite. Det var som att lyssna på en träningsmatch med BP på Grimsta. Man hörde spelarnas kommentarer från planen. Engelsmännen trodde inte sina öron. The Mirror döpte tydligen om arenan till biblioteket i sin livesändning. När kameran svepte över publiken vid första målet stod hälften och filmade med sina mobiler. Förbundskaptenen gör bort sig efter matchen. Hur kan något vara så vackert och tragiskt på samma gång?

Den märkliga paradoxen är att Stockholm stad är hem för tre av Sveriges bästa publiklag. Derbyt mellan AIK och dif är av många sett som ett av de hetaste i Europa när det kommer till stämning. Bajen har trots ett par år i ettan fortfarande ett publiksnitt och en läktarkultur som är imponerande. Varför såg vi ingenting av den stämningen igår?
Kan det vara så att allt det där snacket om att få bort huliganism, hatramsor och fel personer på läktarna visade sig igår? Tänk om vi fick en glimt av framtiden där bara fina människor går på den fina arenan? Hur länge tror ni de går om det fortsätter vara lika tyst? Vem ska fixa sången och stämningen? Tror ni de skojiga riddarna i halvtid hjälper? Känns det jobbigt att erkänna att det utan fanatiska människor som brinner för fotboll inte blir särskilt kul?

Jag har cyklat i veckan och det har varit riktigt kul btw. Nytt cykellyse från XXL och de nya däcken gör resan till en njutning. Ibland får man en sån där mysig bonus och får uppleva en riktigt vacker soluppgång också. Så här kan det se ut nere vid vattnet på morgonen.

Dessa LCHF:are

Ja, jag vet att det låter tjatigt men det är svårt att låta bli. LCHF-människor är så sjukt märkliga att historierna aldrig tycks sina. Här om veckan kom jag i samspråk med en sådan person. En kritiskt tänkande person med bra musiksmak därtill. Personen har typ alltid kämpat med vikten och har nu blivit frälst av fettet. Jag höll en låg profil och ville liksom inte sabba en bra kväll med att börja argumentera. Jag lyssnade, ställde frågor och försökte skapa mig en bild av hur LCHF:are egentligen tänker.

Det började med påståendet om att vi är menade att äta animaliskt fett och att kolisar är dåligt. Jag undrade hur mejeriprodukter kan vara naturligt. På något sätt måste man väl tänka kring att vi är den enda art som diar som vuxna. Att vi dessutom diar en annan art borde få vilken människa som helst tänka kring vad som egentligen är naturligt.

En annan fundering var att om nu LCHF är så fantastiskt varför är inte alla frälsta smala, friska och vältränade? I det här fallet hade dessutom den här personen gått på pulverdiet för att tappa semesterkilon! Varför det behövs kan man ju undra?

Till sist undrar jag över alla dessa harklande, hostande och krassliga LCHF:are som fortfarande, med blicken som hos en nyfrälst livets ord-anhängare, menar att det är hälsosamt att sleva i sig ister, flott och fett i mängder. Samtidigt är tydligen bananer, ris och potatis farligare än knark. Personen i fråga dras med några krämpor, är ofta trött och har inte ork att löpträna. "Men du lider ju av proteinbrist! Du får aldrig i dig det du behöver om du inte äter kött!"
Men jag orkar ju träna. Jag orkar cykla till jobbet trots att det regnar, blåser och är 4+ ute. Träningen går dessutom bättre än någonsin. Jag är relativt pigg trots att det är höst och jag brukar deppa ihop totalt i vanliga fall. Som om detta inte vore nog så har dessutom potensen blivit 20 år yngre, vad nu det ska vara bra för. Hur som helst måste ju detta vara ett tydligt tecken på att kroppen funkar bättre, eller? Tydligen inte, enligt de frälsta. Det är helt naturligt att ha låg energi, vara halvskadad och sjuk, ha sug efter kolhydrater och att äta sönder planeten.

Igår samma visa. Visan om hur bra det går och att det verkligen funkar och att det är svårt att vara så strikt och att det inte är ok med bira men det dricker jag i alla fall och att det går trögt med träningen och att man är ju lite halvkrasslig och lite godis kan man väl ta och hur viktigt det är att få i sig fett och nog protein.
Man vill nämna Björn Ferry när prestation kommer på tal, man hänvisar till personer som Taubes när vetenskap kommer på tal och det blir till slut en orgie i broscience. När man till slut frågar hur det skulle bli om samtliga människor på jorden skulle äta enligt LCHF blir den totala cynismen tydlig. Det blir faktiskt inte mer korkat och egoistiskt än så här.

Äntligen frisk!

Efter drygt två veckor verkar förkylningen släppt taget. Var helt sängliggande i fem dagar och har snorat, hostat och mått skit. Ingen cykling eller löpning. Ett fåtal dåliga pass på Verket. Idag kom så vändningen på riktigt. Kände mig trött, kanske nåt glas vin för mycket under kvällen innan. Ganska ofokuserad dessutom. Halkar och gör märkliga misstag. Men det känns annorlunda, känns bra. Skickar i vitt problem som jag knappt kunde hänga in på enskilda grepp förra passet. Detta händer dessutom i slutet på passet. Kul att vara tillbaka!

Har fått nya däck på posten som monterades innan middagen. Det blev Schwalbe Durano Plus som jag skickade efter från bike-discount. Fick alltså två däck, 4 slangar och ett par solglasögon för under 1000 spänn. Helt ok kan man säga. Däcken var dessutom lätta att få på plats och inget krångel med ojämnheter. Nu hoppas man ju bara på att de håller bra och är rimligt snabba.

Håller just på att se färdigt en mycket intressant film som jag tycker är sevärd för de som har ett intresse av kost och sånt. Den heter Forks over Knives.

Det väl ingen hemlighet att jag är totalt såld på hela plant based-grejen men denna film har en fördel att den inte är så extrem. Det är lätt att det blir politiskt och jobbigt veganextremt men FoK har ett bra tonläge i hela filmen som jag tror den vinner på. Vissa saker i filmen kan man förstås ifrågasätta som till exempel att de tar upp studier från Japan och Norge utan att nämna fisk. Andra studier är det svårt att förstå hur allmänheten har kunnat missa.
För egen del så är jag otroligt nöjd med hur jag mår och hur det funkar med att i vardagen utesluta allt animaliskt utom ost. Äter fortfarande kött en till två gånger i månaden, fisk kanske en gång i veckan och har grädde i maten vid enstaka tillfällen. Kroppen fungerar bättre helt enkelt. Behöver inte vara hungrig. Slipper hålla på med konstiga dieter som ändå inte funkar.

Gå ner i vikt? Testa algbulimi?

Jag har ju köpt lite skojiga saker för att boosta min nya livsstil och göra vardagen lite roligare. Bland annat testade jag chlorella som är ett så kallat superfood. Det handlar om en sötvattensalg som ska ha avgiftande egenskaper och består av nästan 50% protein plus en massa andra viktiga näringsämnen. För mig visade det sig även vara effektivt vid viktminskning. Förra fredagen efter lunch började jag må lite illa. Det slutade med att jag låg och spydde i panik en hel kväll. Det var nog den värsta pukesession jag upplevt tror jag. Tyvärr såg jag inte sambandet med chlorella utan drog i mig en smoothie innehållande kräkmedlet på tisdagen och upprepar hela helvetet igen. Förutom då lidande, utebliven träning och total utmattning så gick jag faktiskt ner i vikt. Vägde faktiskt under 75 vid ett tillfälle. Man ska alltid se det positiva i all skit.

Det verkar som att ett fåtal människor inte klarar av chlorella och reagerar som jag gjorde. Det kan förstås vara den specifika sorten som jag reagerade på. Kommer inte testa igen hur som helst. Lite synd förstås då många vittnar om algernas fantastiska egenskaper. Kanske får testa spirulina i tablettform någon gång i framtiden.

Andra spännande saker jag köpt är macapulver, chia, nutritional yeast och nori sheets. Allt är inhandlat på iHerb där priserna ligger på en galet låg nivå i jämförelse med Sverige. Jag ska köpa grönt te och kokosolja i min nästa beställning. Tydligen finns det några saker man bör tänka på enligt de erfarna: 

• Håll orden till ett ringa värde, dvs runt 300 kr, eftersom då minskar risken att behöva betala moms eller tull.
• Håll koll på vikten. Över 1,8 kg blir frakten klart högre vilket gör att det ofta är mer ekonomiskt att lägga fler beställningar än att ta en stor.
• Man ska undvika att beställa mediciner.

Om man vill testa denna sida kan man använda den här koden AWU332 för att få 10 dollars rabatt på sin första beställning. En fördel är det finns massor av omdömen om många produkter som jag tycker är till stor hjälp när man är i valet och kvalet.

En ny favorit är popcorn med nutritional yeast som är rent utav tokgott. Har ju aldrig riktigt fattat det där med popcorn men nu är jag hooked.  Testa!

Den tid som flytt

Tänkte här om dagen på tiden som gått sedan jag startade den här bloggen. Vem jag var då och var jag var på väg. Vem hade jag varit om jag fortsatt på samma väg istället för att vika av? Vem är jag nu och var är jag på väg?

Mitt i sommaren under herrens år 2009 så hade jag precis börjat klara av att träna igen efter höftskadan och var sugen på att komma tillbaka på riktigt. Det var då jag startade bloggen. Året innan var ju den egentliga vändningen då jag fet, svag och nedbruten låg på golvet i ett hotellrum i alperna med ryggskott, medan snön vräkte ned utanför fönstret. Symboliken var tydlig så här i efterhand - ligg kvar eller res dig upp.

Första året med bloggen vägde jag oftast strax över 80, ibland upp mot 83. Tyvärr kan man dock ana att jag nog oftast vägde mig då jag kände mig lätt och fit. Jag var ofta trött och sliten. Jag var skadad ofta. Jag testade LCHF. Jag fokuserade på att göra många pullups. Jag drack för mycket alkohol. Jobbet sög. Jag var sjuk rätt ofta. Jag åt nästan ingen frukt. Sov ofta dåligt.

Under resans gång har jag börjat cyklependla, köra periodisk fasta och springa på riktigt. Träningen har blivit klokare, mindre prestationsfixerad och roligare. Det senaste är att jag i praktiken lever vegetariskt till 90%. Jag sover bra. Jobbet känns ok. Klättringen går framåt. Vikten ligger numera runt 76.

Träffade Trevor igen på Verket. Han tyckte jag såg fit ut och tillade att när jag annonserade min comeback så hade han tänkt tyst för sig själv - that's not gonna happen. Man inser att det såg illa ut för ett antal år sedan. Min käre vän doktorn erkände att han trott att jag hade problem av något slag. "Du hade dålig hy, såg sliten ut och var rätt fet."

Påsken 2008 fick jag en uppenbarelse. Det här är din framtid om du inte gör något nu. Du kan glömma att åka branta berg i lössnö, klättra något över 6C, köpa kläder i medium, springa i trappor utan att bli andfådd. Vill jag fortsätta vara den här personen eller ska jag bli den som jag vill vara? Enkelt svar. Lång väg att gå.

Omvända världen

Idag blev jag tillrättavisad av en otränad person. Jag blev ifrågasatt. Min kunskap, min intelligens och mentala hälsa ifrågasattes. Personen ifråga var övertygad. Personen hade rätt. Hon visste allt om träning och kost. Äter du bara sånt där? Äter du inte frukost? Vet du inte att kroppen går in i svält och att du faktiskt blir fetare? Du kan absolut inte bli starkare om du håller på så där. 

Jag stod stum, vilket inte händer ofta. Jag förstod inte riktigt vad som hände. En hissnyckelkvinna står och läxar upp mig! Har jag kanske en vrång självbild där jag ser mig som relativt fit och smal men i verkligheten är jag ett överviktigt vrak? Vår kära Pippin har skrivit om detta vid ett par tillfällen men nu händer det alltså mig! 

Någonstans tycker man att denna kvinna borde se att det står en 43-årig man på 183 cm som väger 76-77 kg framför henne. Han cyklar 10 mil en bra vecka. Klättrar 3 gånger per vecka. Springer när lusten faller på. Han tar aldrig hissen, springer i trapporna, är sällan sjuk. Ändå gör han tydligen fel.

Någon sa angående LCHF-debatten hur märkligt det är att tjockisar ger råd till andra tjockisar hur man ska äta och träna. Varför inte lyssna på de som faktiskt är smala och vältränade istället? 

Människor som får ångest om de måste gå två trappor och är konstant trötta borde ju rimligtvis vara intresserade av hur en sån som jag faktiskt lever. Istället blir deras stora livsuppgift att undervisa mig i hur jag ska leva. Vad är det för fel på folk?

40-årskris på riktigt?

Jag har ju som sagt suttit och letat material på diverse hårddiskar och beslutat att istället för att göra någon riktig nytta så tar jag och klipper filmer om nätterna. Igår satt jag till exempel till en bit efter midnatt och knåpade med ett filter i FCP och drack öl. Som tur är så verkar mina sköna powersmoothies och i övrigt hälsosamma leverne helt uppväga detta nattsuddande. Nå, materialet är från en eftermiddag i Obertauern i sumodräkt. En engelsk vän dök upp med fyra styckna och vi var fyra som tog chansen direkt. Snön suger så varför inte åka runt och spela tuff, göra bort sig och skrämma barn? Det är kul att vara över 40! Här är filmen. Enjoy.

Min PC har förresten beslutat sig för att packa ihop. Verkar vara nätagget som laget av. Tyvärr innebär detta att jag inte kommer åt mina bästa klipp just nu. Ingen som har kunskap, tid och gamla datadelar liggandes hemma?

Senaste nytt - Vintern snart här!

Det har varit kylslaget på cykelsadeln i veckan. Regn, blåst och runt 10-strecket känns lite sådär i augusti. Vad hände med att cykla med dragkedjan halvt öppen och att sitta ute och softa med rosse och nötter fram till Family Guy? Nå, sticket lär ju vara topp så snart det slutar regna och förhoppningsvis så blir det en bra vinter istället. Tecken i tiden är att det letas på sport-conrad.de efter fatskis och att halva klätterpassen går åt till att prata och tänka på skidåkning. Sånt leder till sist fram till att man hittar klipp på hårddisken som man får inspiration till att avsluta. Filmen nedan är från några svinkalla och härliga dagar i Ramundberget i början av året. Jag åker lånebräda som är lite för kort och har ett par välanvända   hyrskor. Det spelar dock mindre roll när svenska fjällen bjuder upp till dans.

I övrigt har jag nu äntligen besökt både Karbin och K2. Det kändes lite obehagligt att åka till The Deep South men kul att både se och testa dessa gym. Karbin har en rätt skön känsla. Det är, som några har sagt, lite källargymskänsla över stället vilket förstås är positivt. Visst är det en aning påfrestande att lyssna på gubbrocken som spelas där, men hellre det än RIXFM typ. K2 kändes lite opersonligt och mattorna på loftet var riktigt obehagliga. Dock var väggen där nere riktigt fin. Lite SATS-känsla och så sades det att man inte får klättra utan tisha. Det är tyvärr feta minus i min bok.

Jag och PG som gjorde dessa studiebesök tillsammans slog fast att vi saknar Verket men att man borde kunna mäkta med ett besök lite oftare än var 5:e år.

Tillbaka i dammet

Skolan är som man kommer ihåg - dammig, bullrig och med skiftande temperatur. Har cyklat tre dagar och det har gått över förväntan med det. Inga kräkreflexer i backarna i alla fall. Dock var jag riktigt slut efter andra dagen och beslutade att vila och köra bil istället. Känns onödigt att köra slut på sig själv redan första veckan.

Med smoothisarna har det gått mycket bra. Skalar grönsaker och sånt kvällen innan och förvarar det i kylskåpet. Sedan blandar man rubbet medan kaffet blir färdigt. Funkar helt smärtfritt faktiskt. Har testat att blanda i havregryn vilket har funkat mycket bra smakmässigt. Billigt och mättande är det ju dessutom. Planerar att köpa spirulina, chiafrön och annat gött som vissa benämner som "superfood". Det funkar väldigt bra att som vanligt bara dricka kaffe och vatten på morgonen och cykla till jobbet sedan. Har tänkt att kraftigt reducera kaffeintaget på jobbet också. Det smakar illa och gör en nästan tröttare konstigt nog.

Såg ett intressant intressant program från BBC om periodisk fasta igår. Michael Mosley undersöker, med sig själv som testobjekt, den nya forskningen kring åldrande och fasta.

Det finns några helt fantastiska påståenden i filmen som talar emot alla kostråd som vi matas med. Till exempel så visar experiment att fasta påskyndar nyskapandet av hjärnceller hos möss och att risken för cancer och hjärt- och kärlsjukdomar minskar radikalt. Mycket intressant och sevärt.

Det fina med att ha fel

Igår i DN stod det att Richard Muller, USA:s mest respekterade klimatskeptiker, hade ändrat sig. Han hade startat ett eget forskningsprojekt och efter tre år kommit fram till att han haft fel. Resultatet visade att alarmisterna också hade fel men att klimatförändringarna berodde på människan.

Jag har ju varit storkonsument av kött och sällan brytt mig om var det kommer ifrån. Har väl också tyckt att djuren får offras eftersom de står under oss. Jag har tyckt att det är min rätt i ett fritt samhälle att göra och köpa vad jag vill. För ett antal år sedan var även jag klimatskeptiker. Det blir mycket lättare att ta bilen till jobbet eller boka en flygbiljett om man är det. Självklart har jag haft fel - det är bara så att jag inte velat se. Det bekväma är att inte se. Det blir rätt jobbigt när man inser att det inte finns något som heter billig mat, billiga resor, billiga kläder. Priset tas alltid ut någonstans på vägen. Miljön, människor eller djur måste lida för att jag ska kunna köpa billigt. Så är det.

Som inspiration till förändringen är böcker och filmer perfekt bränsle. Läste precis färdigt Eat and Run av Scott Jurek som jag verkligen kan rekommendera. Scott är en ultralöpare och vegan och har bland annat sprungit 26,6 mil under ett 24-timmarslopp, vilket nästan motsvarar 6,5 maraton.  

De filmer jag sett de senaste dagarna är Food Matters, Unser Täglich Brot och Earthlings. Samtliga är väl inte vad man kan kalla feelgood-filmer direkt. Jag valde i alla fall bort OS och valde att vaknade upp lite till.
Food Matters handlar om sambandet mellan sjukdomar och mat, hur näringsvärdet i maten försvinner och ersätts av gifter och hur bra mat till och med kan bota svåra sjukdomar. Finns att se här.
Unser Täglich Brot eller Our Daily Bread är en mäktig och lite så där europeiskt konstnärlig film. Inget soundtrack eller tal - bara bilder med en ofta orörlig kamera som dokumenterar den industriella matindustrin. Inga chockeffekter men ett krypande obehag som när man ser hur skyddsdräktbeklädda människor besprutar frukt som sedan plockas av invandrare i bar överkropp. Den finns att se här.
Slutligen så har vi Earthlings som också är den grafiskt värsta filmen. Här radas hemska övertramp mot djur upp som ofta är svåra att uthärda. Trots det är detta en otroligt viktig film som alla borde se. "Varför har slakthusen inga fönster?" är ett av frågorna som ställs retoriskt. Man är inte sugen på att äta kött efter denna film kan jag lova. Bra berättarröst av Joaquin Phoenix höjer den ytterligare ett snäpp. Se den här.

I morgon börjar ju jobbandet också. Ledigheten är slut och cyklandet ska tas upp igen. Var iväg och köpte en mattermos på Stadium idag för 199 spänn. Den har jag tänkt forsla mina smoothies (och eventuellt soppor senare) i för att slippa ifrån den vidriga och hälsofarliga skollunchen. Tanken är att maten ska räcka till lunch och till att äta en timme innan hemfärd eller klättring. I morgon får vi se hur det går.

Mina smoothies är mest inspirerade av Rich Roll. I den här videon får man en liten inblick i hur han tänker.

Min filosofi är att jag alltid tar med linfrön, malda eller olja, för att få omega 3 plus allt annat gött förstås. Solroskärnor, pumpafrön och valnötter brukar jag stoppa i, ibland en sort, ibland alla. Smakmässigt vill man ha banan med och gärna någon annan frukt som finns hemma. Det går att kombinera nästan allt. Bär använder jag ibland men oftast för att den ska se godare ut om barnen ska ha. Avacodo är gott, supernyttigt och mättande. Spenat, citron/lime, morot, selleri och färsk ingefära har jag nästan alltid med också. Nu stoppar jag i proteinpulver med chokladsmak som jag har över. Det blir gott men jag vill ju ha ett pulver som inte är baserat på vassle i framtiden. Nu finns det dock här hemma så då är det lika bra att äta upp det.
Har börjat göra lite efterforskningar på alger och annan så kallad "superfood" och kommit fram till att man nog kan stoppa i tex spirulina. Det verkar dock vara viktigt att köpa rätt märke. Ska fortsätta att läsa på mig i ämnet och hitta en duglig och säker källa för inköp.

Förändringens vindar

Sommaren har inte varit den roligaste, i alla fall om man tänker vädermässigt. En handfull dagar på stranden och bara ett par häng på uteserveringar. Man har inte ens kunnat sitta på altanen och bara prata och dricka vin till mitt i natten utan att ta på sig varmt och köra infravärme. Dock har det hänt andra saker. Efter formsvackan under EM så tog vissa tankeprocesser fart. Varför håller jag på så här? Varför äter jag som jag gör? Någonstans har tanken att jag äter kött typ två gånger per dag gnagt ett tag nu. Det lirar liksom inte med min moral och världsbild på något sätt. Jag är ju egentligen inte en köttätare.

Det visade sig att under tiden uppe i byn så hade ett par av mina gamla vänner tänkt ungefär samma sak. Doktorn och jag pratade många timmar och till slut satte han två böcker i mina händer. Budskapet var - läs detta och du kommer förstå. Böckerna var Finding Ultra av Rich Roll och Thrive av Brendan Brazier. Båda böckerna är otroligt läsvärda och fulla av aha-moments. Gemensamt med dem är att det handlar om atleter som lyckats höja sig med hjälp av en så kallad plant-based diet samtidigt som en god historia berättas. De är fulla av häpnadsväckande anekdoter som när Rich missbedömt näringsintaget och tar slut långt hemifrån utan telefon eller pengar och blir tvungen att äta mat från en soptunna för att orka hem. De berättar om proteinmyten, varför man presterar bättre på vegankost och varför de flesta som tränar lugnt kör för hårt och tvärtom. Det jag också gillar är att man slipper det vanliga vegantugget som man fått höra från rastaflätade, bleka, hippieflummare. Dessa två började med vegankäk för att de i första hand ville bli bättre atleter och kunna träna hårdare. Jag håller på att läsa Scott Jureks bok Eat & Run där han säger samma sak: 

I wasn't eating granola and salads because I wanted to make a better world (that would come later) or be nice to cows. I was just noticing that the more I ate what I thought of then as hippie food, the better I felt - and the better I raced.

Jag beslutade mig för att testa. Fru och barn skulle åka från stan och vara borta i drygt en vecka och det var den perfekta tillfället. Inga frestelser eller tvång att anpassa sig. Det blev grymma smoothies, goda sallader och fantastiska currygrytor under dessa dagar. Saknade inte ens kött konstigt nog. 

För att peppa mig vidare tittade jag först på Super Size Me som alla utom jag har sett av någon anledning. Därefter slangade jag Food Inc, Fresh och The Future of Food och tittade igenom dessa med stora ögon. Visst är de ibland så där jobbigt amerikanska men det går inte att bortse från budskapet. Framför allt gillar jag budskapet att vi kan göra världen till en bättre plats genom de val vi gör och det som hamnar på våra tallrikar. 

En spännande sidoeffekt är jag äntligen kommit på ett sätt att undvika den fasansfulla skollunchen utan alltför mycket krångel. Rich Roll skriver att han gör en stor smoothie som han häller i en termos och har med sig till lunch och mellanmål. Jag kommer att spara tid, undvika vidrig och hälsofarlig mat i en stökig miljö samt att det inte kommer innebära en så stor merkostnad. Detta ska testas under hösten.

Kommer jag då att bli riktig vegan? Inte än. Däremot har jag beslutat för att vrida om begreppsbilden. Istället för att tänka att man ska äta vegetarisk typ en gång i veckan så vänder jag på det och sätter köttet som det udda. Jag ska äta kött 1-2 gånger i veckan eller så äter jag inget kött alls om det blir så. Det vegetariska ska vara normen. Så får det bli.

Dekadensens logik

Det har blivit jobbigt tydligt. Man har förstått att man är styrd av betingning, lite som en av Pavlovs hundar. Man vet vad man borde göra, eller rättare sagt inte göra, men det blir liksom tvärtom. Konsekvensanalysen som sedan länge är gjord glöms även den bort eller ignoreras medvetet. Det handlar förstås om fotboll. Jag har inte till fullo förstått sambandet fastän det funnits tydliga tecken sedan säkert ett decennium. Hinner jag träna? Nä, jag måste ju hinna med att köpa rosse och hinna kyla det och fixa kött och hinna grilla det och man vill ju ha en trevlig drink innan middagen och lite tilltugg kanske innan, just det ja - matchen! Sedan ska det drickas bira och ätas nötter och kanske bjuds det på finrom och varför inte eftersom jag inte ska cykla till jobbet förrän om minst 7 timmar. Ska jag öppna en rosse till, elle? Jamenvafan kör! Men Sverige är ju ute ur mästerskapet? Och? Vad spelar det för roll? Nu slipper man åtminstone ha ångest ett dygn innan avspark.
Det är samma sak med AIK men utspritt över året så att det inte påverkar en på samma sätt. Problem eller inte? Äh, det är ändå för varmt och blött för att klättra ute...

Pendelcyklingen är ett återkommande ämne och med goda grunder. Här om dagen blev jag prejad av en hantverkare i en van. Galen omkörning som följs av en tvär inbromsning vid korsning. Sedan höll jag på frontalkrocka med en stor lastbil som kör i full fart på en gång/cykelväg i en kurva med noll sikt. Vågar inte tänka på vad som hänt om ett barn kommit cyklandes. Till sist blev jag kallad idiot av en kvinna som med knapp styrfart vinglade mitt i cykelbanan. Mitt brott? Jag körde om henne med god marginal. Allt detta under sammanlagt en timme. Men jag klagar inte. För ett tag sedan cyklade jag hem från en AW med 5 stora stark innanför västen så min karma har fått jobba. Man ska vara glad att man lever.

Nu är det dags att åka upp till byn. Hoppas på bra väder, klättring, löpning och framför allt trevligt umgänge. Och varför kunde vi inte spela så här mot Ukraina? Skål kosmonauter!

Den farliga tiden

Jo, så är det. Solen skiner, grillen ryker och rosévin finns kylt. Livsfarligt. Man vill äta chips och nötter och slappa på altanen. Redan under semestern till Kreta tappade jag tempot och åt massor med frukost och drack öl. Vad händer nu? Jo, cyklingen är igång men det innebär tyvärr tjocka tunga lår. Bra fart och ork har jag i alla fall - trots cykling utan frukost. Jo, det gäller att ha disciplin nu. Det gäller att inte skjuta pass på framtiden trots att det känns mysigt med altanen eller aw. Det gäller att fortsätta hänga på Verket trots att det känns lite tomt just nu. Löppassen måste genomföras trots värmen. Det enda som inte känns betungande är faktiskt cyklingen. Det är verkligen en fröjd att cykla till jobbet i värmen. 

Nya skor är inköpta eftersom de gamla sprack. Det blev ett par Demon och jag lyckades ha dem på mig en timme första gången. Tejpade lilltårna och körde. Skorna funkar bra, är lite mjukare än den äldre modellen men   det kändes som att den klarade smålister bra. Ska bli kul att testa dem på riktig klippa.

Dagens citat kommer från Mathilda Fyhr som går på Vittragymnasiet här i Nacka. Hon har skrivit till DN angående att lärare kan ta mobiltelefoner från eleverna och behålla dem i upp till 4 dagar. Hon skriver så här:

"Detta gäller om eleven under upprepade tillfällen stört undervisningen med mobiltelefonen eller liknande. 

Vem bär ansvaret om eleven råkar ut för någonting efter skolan och behöver sin mobiltelefon? Är det eleven som ska skylla sig själv då, för att denne stört en lektion i skolan?"

Ja, vad tycker ni? Är det ok att upprepade gånger störa omgivningen på ett sätt att man saboterar för folk som vill lyssna och kanske lära sig något? Ska man få störa människor som kanske har inlärningsproblem med sin mobil utan kännbar konsekvens? Borde inte läraren få elda upp mobilen istället? Eller kanske stänga av eleven en vecka istället? 

Allt är så konstigt

Allas vår Pippin brukar ofta fråga sig själv och sin omgivning vad det egentligen är för fel på folk. Ibland har man sådana dagar eller perioder när man undrar lite extra - vad är det med folk egentligen? I veckan cyklade jag till jobbet och kommer in i vårt lite sunkiga cykelförråd/omklädningsrum där endast jag och en kollega huserar. När jag ska duscha upptäcker jag att någon avlägsnat duschslangen. En duschslang av det gamla bruna slaget som sprutar lite snett men som gör sitt jobb. Vem har tatt den, undrar man ju, och varför?

Cyklingen i sig är också en outtömlig källa till märkliga händelser. Till exempel plingade jag på två mammor med barnvagn som gick i bredd över både cykelbana och gångbana varpå de stannar och stirrar på mig som står och vinglar bakom dem. De stirrar med tomma blickar som om de inte riktigt förstår vad jag vill. Två vuxna kvinnor, som med sin härligt avslappnade stil omöjliggör att någon kan passera dem från något håll, blir förvånade över att någon, som vill hem från jobbet, plingar för att komma förbi.

På derbyt i veckan hamnade jag bredvid en ungdom som stod och spottade konstant under hela matchen samtidigt som han tiggde cigg av alla omkring sig. Man undrade efter ett tag om han skulle kollapsa av dehydrering på grund av allt loskande. Hur tänker man när man spottar oavbrutet bland en massa människor som står väldigt nära? Hade han fel på salivproduktionen? Trodde han att det i själva verket var rätt charmigt? Är det något slags fel på dagens ungdom?

Det har förstås hänt en drös andra lika konstiga saker den senaste tiden men jag ska undvika att tråka ut min minimala läsekrets med mina vardagsbetraktelser. Måste hur som helst tipsa om den senaste artikelserien av Zaremba i DN. Där har vi galenskap av finaste kvalitet. Läs och begrunda.

Nu drar jag till Kreta! Det ska tydligen regna hela veckan men förhoppningsvis blir det mycket löpning.

Fag Burn

Igår var det dags för Orminge igen. M och T skulle ut så jag skippade Verket till förmån för utomhusaktivitet och umgänge. T hade haft en hemsk dag på jobbet och var osedvanligt bitter vilket M och jag förstås glatt utnyttjade. Problemet för dagen blev i alla fall Fag Burn som jag fortfarande tycker är hårt graderad. Vi slet hårt med att få till sekvensen. Det är lustigt att det är ett enda grepp som hela problemet handlar om och att få det rätt är nyckeln till framgång. Till slut lossnade det och jag började känna att det här kanske kommer att gå. Efter ett knaster som låg i jackfickan och en lite längre paus så gick det helt plötsligt. Det var en riktigt skön känsla att glida upp för de avslutande moven på Phatcat. Min andra bestigning av Fag Burn var nu ett faktum.

I onsdags cyklade jag till jobbet och det förstås tungt. Det viktiga var dock att däcken höll och för första gången i år slapp man byta slang och pumpa. Har nu bytt slang 5-6 gånger och spenderat många timmar på dessa satans däck och slangar. Måste dock säga att man är glad att jag köpte grejerna på Cykloteket och inte på nätet. De har varit otroligt hjälpsamma och inte tjafsat någonting. Blir det Conti fler gånger då?  Nä...

White Trash

Idag hände det. Min största mindfuck någonsin fick äntligen sitt avslut. Hur många år det har gått vill jag inte ens tänka på, men det handlar om en tidsrymd på runt ett decennium. Jag kommer ihåg när jag och Björn drog dit genom skogen med min äldsta dotter i barnvagn. Jag kommer ihåg när Fredde gjorde problemet. Jag kommer ihåg Pippins nybörjarspot kombinerat med 2 paddor som resulterade i ett jack någon centimeter från ryggraden. Händelsen som sådde ett frö av tvivel och rädsla. Jag kommer ihåg de perioder när jag varit så svag och fet att jag inte ens kunnat lätta på problemet.

Idag kändes det perfekt. Ingen rädsla. Inget tvivel. Bra folk. Perfekt väder. Ingen press. Många paddor. Märkligt nog infann sig inget lyckorus utan bara en mysig känsla i kroppen. Efteråt repeterade jag Skinny Puppy - även det ett problem som det var länge sedan jag orkade göra. Det går framåt vänner.

Lycka trots allt

Man faller och reser sig upp. Man faller igen och reser sig upp igen. Man har väl liksom inget val egentligen? Man blir sällan gladare av att ge upp, sätta sig och tjura eller skylla på vad det nu är man brukar skylla på. Min söndag var ett sånt där test of faith där det kändes som om kosmos ville säga något. Liksom Gud satte någon stackare på prov i gamla testamentet när tron inte var av det rätta virket eller kanske när det verkligen var av det rätta virket. Nå, premiär på Råsunda. Den sista någonsin. Årskort inköpt. Så där mysigt sugen på kanske tre bira innan match. Lite soft fira att det är igång och att jyrgårn har åkt ur elitserien. Tänkte hinna med att stryka något från jobbiga listan (mer om den senare) innan avfärd.

Istället spenderades söndagen med att fixa ny frys eftersom den gamla la av. Ingen körde ut eftersom det var söndag så det var bara att ringa runt bland polare och bekanta för att hitta någon som hade bil med dragkrok. Hyra släp, släpa hem, släpa in. Hemmet i kaos, inget fixat, ingen match, astrött och 9000 pistoler fattigare. Deppa ihop? Nä, det var inte så farligt trots allt. Matchen var tydligen helt värdelös och det snöade och var iskallt. Pengarna då? Nja, trist kanske men förr eller senare måste man ju byta dessa grejer. Har man tur får man några bonusår men trista byta vitvaror får man ju stå ut med som husägare. Man har liksom inget annat val.

Jag bryter inte ihop men det kan hända att man tjurar och tycker livet suger. Man går och håller käft och tycker folk i allmänhet är idioter. Men nu är det så att Lotta lånade ut boken The Happiness Project och trots viss inledande skepsis så har jag blivit riktigt inspirerad av boken. Ett av de tidiga grejerna i boken är att skriva en lista på små och stora saker som måste göras. På vår lista här hemma står bland annat fixa listen i köket, köp utemöbler, se över försäkringar osv. Här om dagen fick jag stryka första grejen på listan - sätt upp fingerbrädan! Den har legat i olika hörn, man har snubblat på den, den har hängt ute, man har funderat på var den ska hänga. Nu är det gjort och det känns riktigt bra.

Klättringen går bra i övrigt men i måndags fick passet ett abrupt slut av en riktig praktflapper. Precis när man hade fått upp värmen fick man åka hem istället. Min vana trogen kommer förstås bildbevis. Det är ju viktigt att alla får se hur tuff jag är. I morgon är det dags igen tror jag. Det gör fortfarande riktigt ont så man får se hur hårt det blir...

Micah True död!

Idag kom beskedet att Micah True aka Caballo Blanco har hittats död. Han dog under en löprunda under oklara omständigheter. Mer fakta kan man läsa här. Micah blev känd genom boken Born to Run där han springer rakt in i läsarens hjärta. För mig som nybliven löpare måste jag säga att Micah var en av dem som fick mig att inse hur vackert löpning kan vara. Man behöver inte se löpning som något som ska genomlidas eller en trist väg till en godtagbar kondis. Löpning kan vara njutning, meditation och naturupplevelse. Det kan innebära att få vara ensam med sina tankar och att vistas i en vacker skog. Ibland får man känna av den där härliga känslan av att pressa sig, känna sig stark eller bara vara den som trotsar risigt väder. Micah sprang minimalistiskt och för sig själv. Han var organisatören bakom The Copper Canyon Ultra Marathon som han anordnade för att hjälpa indianstammen som han levde och sprang med. Dock var han aldrig någon som hade tävlandet som drivkraft. För honom var löpningen orsak nog. Han  sammanfattade sin syn på löpning så här:

To Run Free in Peace is to win.

Punka och periodisk fasta

Problemet med punkteringar fortsätter. Efter förra veckans tragedi så åkte jag till Cykloteket för att få hjälp. Jag fick ett gott bemötande men de kunde inte utröna vad som hade hänt. Han som jobbade där hade aldrig hört eller sett något liknande. Jag fick i alla fall en ny uppsättning däck och slangar och blev instruerad i hur man gör och vad man ska undvika. Passade på att köpa en ny sadel också.

Dagen efter var det dags att cykla till jobbet. Testade faktiskt att köra utan frulle och bara lite BCAA istället. Var illamående halva vägen och det gick riktigt tungt. Fyllde inte på med något efteråt heller.
På hemvägen kom så punkteringen, men som tur var så inträffade den när jag bara var typ en kilometer hemifrån så det blev att gå hem. Hålet satt på exakt samma ställe som de andra - vid ventilen mot däcket till. Det måste vara slangarna som det är fel på!
Idag cyklar jag igen med en ny slang. Blir det knas igen så måste jag nästan byta märke helt och hållet. Kanske får börja köra på Marathon Plus till och med - trots att det känns jobbigt med däck som väger nästan 1 kg styck!

När det gäller den periodiska fastan så går det verkligen framåt. Här om dagen stod vågen på under 78 kg vilket minsann var ett antal år sedan det inträffade. Det innebär nästan 4 kg minskning från min vanliga trivselvikt på runt 82-strecket. Fettet på sidan av magen är nästan helt borta och definitionen är bättre än den varit på mycket länge. Inga negativa effekter att rapportera heller. I klättringen märks det faktiskt också en del. Senast skickade jag en vit och ett gäng svarta. Dessutom höll kraften i hela 3 timmar! Detta trots att de svarta generellt upplevs svårare nu. Magen mår bra men jag tror ibland att den reagerar på vissa kosttillskott som man stoppar i sig. Testar just nu ett slags kreatinpulver innan klättringen, BCAA på morgonen innan och efter cyklingen och något slags proteintillskott efter träningen. Anledningen till denna mängd är att det var så billigt på gymgrossisten att jag kanske blev lite carried away sas.

Nu sitter jag på jobbet och tänker att jag vill ta mig hem utan punktering, köpa lite rosevin och kanske hinna till KV en snabbis. Snart är det helg och solen skiner!

Cykelpendling och hockeykul

Igår var det dags för premiärcykling till jobbet. Nya Conti SuperSport Plus och slangar inhandlade. Däcken ska vara väldigt punkteringsäkra och dessutom rätt snabba förhållandevis. Premiärturen var tung förstås men inte så där vidrig som den kan vara. Tyvärr var bakdäcket platt när jag skulle hem igen. Av med allt och testade att laga hålet som satt precis vid ventilen men på utsidan sas. Drygt halvvägs fick jag kliva av och pumpa igen. Tänkte nog att det var lagningen som var kass. Nästan hemma så fick jag punka på framdäcket - vid ventilen. Lagade det hemma och pumpade vilket resulterade ett nytt hål - vid ventilen igen! Årets andra antiklimax var ett faktum. Frågan kvarstår dock. Är detta ett konstruktionsfel eller har jag missat något? Ska nog åka förbi Cykloteket någon kväll och reda ut detta...

Alldeles precis så förlorade jyrgårn hemma mot Rögle i den härliga kvalserien. Trots mitt svala hockeyintresse så var jag tvungen att skippa 10 minuter av Biggest Loser för att se slutet av matchen och den härliga förnedringen. Detta är till och med roligare än att AIK slår serievinnarna Luleå i två raka matcher.

Alpmisär och hockeykul

Årets alpresa bör väl benämnas som ett antiklimax. Förberedelserna var bra, likaså formen. Det fanns massor med snö och prognosen såg i alla fall lovande ut. Jag hade till och med fixat lavinspade till min sidekick för att kanske få till lite roligare äventyr. Tyvärr blev det inget av det.

Första kvällen på pizzerian började det kännas i halsen. Jag blev sjukare för varje dag som gick och till slut orkade jag knappt åka i pisten. Det var nollsikt och hård vind men perfekt snö i tre dagar men då var min kompanjon i så dålig form att han inte ville åka offpist. Jag fick alltså åka själv vilket effektivt hindrade mig från de riktigt intressanta åken. Sedan blev det strålande sol och plusgrader. Tyvärr var jag vid det här laget så sjuk att jag inte ens kunde njuta av afterski i solen. Snön var så blöt att all åkning var rätt meningslös. En pistör dog i en relativt liten blötsnölavin under veckan. Inget som höjde stämningen direkt. På det hela taget blev detta en rätt tragisk resa. Jag är fortfarande sjuk dessutom så ingen träning sedan hemkomsten. Det enda positiva är att jag återfann min GoPro som jag lyckades tappa i skogen och att jag inte blev fet som vanligt. Alltid något...

Idag håller alla tragiska gårdare käften för en gångs skull. Sveriges i särklass drygaste och värsta kappvändare till fans kurar hemma och hoppas att ingen ska nämna hockeyn. Elitseriens mest överskattade lag ska kvala och vi är många som ber till Gud att de åker åt helvete. Så till er som genom den här säsongen har varit sugna på att prata hockey när AIK legat på kvalplats - var är ni nu? 

Dagens citat

"- Det blir inte riktigt någon debatt någonsin. Jag tycker att motståndarna är så lama, de saknar egentligen täckning för någonting. Det enda som motståndarna kommer upp med är vad studier visar. Och det vet ju alla, att det finns ju lika många långsiktiga studier som visar för och emot all typ av kosthållning.

- Jag tycker att det blir töntigt att man sitter och eggar upp sig på det sättet. Säger att det är farligt. Man ska inte äta kolhydrater, jag tycker det är så himla självklart, säger hon."

Katrin Zytomierska visar upp sitt förakt mot bildning, intellektualitet och forskning. Hon berättar om hennes fantastiska viktnedgång på 25 kilo - efter sin graviditet! Tänk så bra LCHF måste vara! Katrin har dessutom en bok ute som hon vill sälja till just dig. Man undrar lite smått vad den polska barnflickan som "rymde" och sedan fick en förbannelse över sig av Katrin har med det hela att göra. Enligt Katrin själv så verkar i alla fall inte barnflickan ha gått på LCHF.

”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” ”Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som kan polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne.” ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor.” ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”

Läs gärna vidare här för mer information om frågan. På samma sida synas LCHF-rörelsens guru i Tabues skitsnack.

Katrin som fetto

Död eller sovande?

Allt började med jug en gång för länge sedan. Kommer ihåg att Magnus Eriksson skickade ett meddelande av något slag (hur gjorde man vid 90-talets slut?) om att jag var tvungen att regga mig på jug. Alla var där, påstod han glatt. Det var början på en bisarr och underbar resa. Kontakter har knutits, resor har företagits och sprit har konsumerats. Det har även klättrats en del och nog känns det som att mycket av det som hände hade till viss del med att jug fanns. Alla dessa människor som man tjafsade eller ryggdunkade med. Alla dessa fantastiska trådar som man under mörka vinterkvällar kunde sitta och läsa och garva åt flera år senare.

Sedan blev det stopp. Någon fick nog och drog ut kontakten. Ibland kan man undra vem eller vilka som var orsaken. Var det karbinkidzen? Jag och DD? Eller var det helt enkelt så att det hade blivit en sida för stockholmare? Det hade faktiskt varit kul att veta nu när jag tänker på det. Var vi så jävla osköna egentligen?

Kort därefter gör bloxc entre på scenen. Snabbt hittar många av jugs tongivande skribenter dit och kröner det nya hemmet med att basha det gamla och namedroppa Tranströmmer långt innan Nobelpriset. Trådarna höll sig aldrig till ämnet särskilt länge och fanns jag och Christobal i samma tråd slutade det ofta i fotboll. Det var ofta bra och ibland fantastiskt. Jag skulle kunna sitta och länka i evighet men väljer att inte göra det. Tyvärr tog även detta slut med en rysk attack. Sidan dog tillfälligt men var nere nog länge för att folk skulle tappa lusten. Resten är nutid kan man säga.

Bouldringsvea dök upp. Tjafs om namnet. Bloxc tillbaka. Stockholmsklättring slår upp dörrarna. Ingen skriver något.

Jag vet att folk tyckte att stämningen på jug/bloxc var skum och någon skrev att man inte riktigt kände sig hemma där. Jag förstår det. Dock verkar det som att underhållningsvärdet i ett forum beror på om det finns ett par aktiva skribenter som kanske skriver kontroversiella saker, trampar folk på tårna och tramsar. Om alla är överens och ödmjuka så finns det inget diskussionsunderlag eller underhållning. Man kan jämföra med klackarnas roll för fotboll och hockey. Djurgården ville för ett antal år sedan få bort klacken från Globen eftersom man trodde att barnfamiljer och slipsar skulle ta deras plats. Man trodde att om högljudda och stökiga supportrar försvann skulle de ersättas av bättre supportrar. Detta hände som vi alla vet inte. Det blev stendött och alla försvann.

Vad kommer att hända nu? Är internetscenen, som vi känner den, död? Är det nervöst avvaktande i sann hipsteranda? Vad väntar i så fall folk på?

Jag saknar tjafset, humorn, påhoppen, tramset och allvaret. Jag saknar att allt detta kunde rymmas i en och samma tråd. Jag saknar det låga och höga. Jag saknar de bländande skribenterna. Jag saknar norrlandsklanen, karbinkidsen, gubbarna och meningsmotståndarna. Jag saknar fotbollsdiskussionerna och de bitska kommentarerna om fotbollsdiskussionerna. Ibland saknar jag till och med min egen persona. Han som var som mig men lite elakare och grälsjukare. Lite snyggare och bättre på att klättra. Vad händer med dig nu?

Framsteg?

Träningsdosen har ökat om man enbart tittar på mängden klättring. Den totala träningsmängden är dock halverad. Trots lite förkylning så känns formen helt ok. Fler vita problem känns som möjliga redan från början. Förut behövde man nästan bara titta på greppen för att leta vidare. Flera svarta behöver man knappt anstränga sig på. Vikten är på väg ner tror jag. Vägde under 79 för första gången på länge här om dagen och då hade jag dessutom inte druckit sprit kvällen innan så ingen uttorkning förelåg. 

Kör fortfarande PF och trivs mycket bra med det. Magen är generellt bättre trots att jag slarvar en del på helgerna och ofta dricker nåt glas vin framåt kvällen. Tyvärr innebär skolmaten ett svårlöst problem. Den är nämligen fruktansvärd och försvårar en hel del eftersom man aldrig vet vad man får. Ibland serveras vattnig soppa eller pannkakor vilket inte riktigt funkar ihop med PF. För att fixa dagarna måste jag ha en redig dos protein och gärna inte toksnabba kolhydrater. Funderar  just nu på vad man skulle kunna göra istället för skolmat. Ta med matlåda varje dag är dömt att misslyckas eftersom jag är dålig på att planera. Protein och havregryn skulle kunna funka. Ägg och tonfisk? Storkok? Tips mottages gärna.

Filmtajm och lite gnäll

Jag har på senaste tiden varit något så sjukt trött. Inte på livet utan mer som att man hela tiden tänker att det skulle vara skönt att gå och lägga sig. Man är sjukt trött varje morgon oavsett hur tidigt man än lagt sig kvällen innan. Av någon anledning funkar träningen bra i alla fall - tills nu. Fick något slags psykonervgrej i höger arm efter att ha gjort armhävningar i måndags vilket tvingade fram ett träningsuppehåll fram till idag. Testade lite lätt klättring med barnen vilket kändes helt ok i ungefär 45 minuter då det började göra ont i fingrarna. Självklart var det fingrarna i samma arm som den mystiska skadan. Vad kan detta vara?

I dagarna har jag tittat på två klätterfilmer - The Long Hope och The Wizards Apprentice. Jag började med att se LH som är en film om Dave MacLeods umbäranden att friklättra leden Longhope. Inte bara får vi bevittna svettig bestigning utan får även en underhållande lektion kring ledens historia. Förstabestigaren, Ed Drummond, dyker upp och trotsar sin Parkinsons för att återse leden. Ett klart gripande inslag. Filmen innehåller även ett svettigt segment om Indian Face efter själva Longhope. Filmen är otroligt sevärd för alla men om man är lite lagd åt det anglofila hållet är den ett måste. Bara att få några sköna gamla oneliners från Dawes känns skönt och bra.

Hur var då The Wizards Apprentice? Helt ok. Grym klättring och en helt ok berättad historia om en besatt pojke. Kul med lite bakgrund och föräldrarnas version. Tyvärr har jag svårt att gå igång på filmen. Det blir lite segt att det bara är Ondra som klättrar och dessutom på relativt få leder. Vi får höra honom skrika hans karakteristiska häxskrik gång på gång. Det är graddiskussioner. Vi får se mammans min. Det är tävling och vi får se inzoomade ansikten. Spänningen är olidlig. Jag vill snabbspola. Ondra ska bouldra men det känns som att det är mest fokus på graden. Det var kul att ha sett filmen men den lär nog inte ses många gånger igen.

Att förena nytta med nytta

Fortfarande upprymd efter gårdagens fina pass på KV så tänkte jag att ett härligt pass på motionscykeln skulle sitta som en smäck. Träningslusten är skyhög igen och det lutar åt att ledigheten precis gett utdelning. Först tänkte jag bara trampa och kolla lite skräckis medan brödet jäste. Men varför inte slå två flugor i en smäll och passa på att nöta in de nya jeansen lite? Få lite mileage sas. För att det inte skulle bli för otäckt så hade jag cykeltights på mig under jeansen. Som alla jeansfetischister redan vet så är cykling ett effektivt sätt att skapa slitningar. Strategin ska nog användas med försiktighet då jag vet att de som överanvänt cykling i slitningssyfte har snabbt fått en helt upplöst gren. Pungsvett är tydligen extremt tärande på jeanstyg...

Filmvalet då? Kanske en skräckis inte är det bästa valet trots allt. Varför inte en klätterrulle istället? Man får antagligen en viss input från filmer också. Det blev Reach som var ok men väldigt märkligt klippt. Hur kommer man på att inte ta med urtoppningar tex? Inte så mycket skitsnack, rätt oinspirerad musik men klart bättre än den segreggae som många filmmakare verkar gilla. 

Hur som helst, det går att förena nytta med nytta och få en stor dos nöje helt gratis. 

Jag har även läst 9 out of 10 climbers make the same mistakes precis. Blev inspirerad av en tråd i Christers kortlivade forum och köpte den till mig själv i julklapp. Kommer en recension snart.

Nytt år

Nytt år och ledighet. Optimala förhållanden för att missköta sin träning och kost. Det har blivit sporadisk PF under ledigheten och träningen har lidit av olika anledningar. Hur formen är är svårt att säga men den verkar inte vara helt usel. Efter julen meddelade Björn att det skulle klättras ute i Orminge och i fantastiskt väder så körde ett litet gäng på White Trash, Skinny Puppy och Wong Sai. Till min förvåning så kändes det bra. Min gamle nemesis, WT, kändes förvånansvärt timid och med lite mer vilja kanske man kan plocka den i år. Det var kul att köra ute och det är i sig en framgångsfaktor. Det bådar gott inför det nya året.

Som traditionen bjuder har jag inhandlat ett par nya råa jeans i dagarna. Ett par Denim Demon som ska gås in med kärlek. De gick lös på 500 spänn hos Solo så jag kunde inte låta bli. En kul grej var att personalen hyllade mina 2 år gamla Naked & Famous-jeans. Alltid kul med folk som förstår vilket jobb som ligger bakom att gå in japansk rådenim. Denim Demon är ett kul märke som känns kul att supporta. Hoppas nu att jeansen levererar.